Aftonbladet – 6 september 1865, sida 3

sig tjugo procent på sitt län, och som har sålunda tydligen hyser misstroende till Py. thias, litar han i sjelfva verket på dig. Kan du betala penningarne, om Pythias icke kan det? Och äfven om du kan betala penningarne, berättiga dig väl dina andra förpligtelser i lifvet att bringa vänskapen ett sådant loffer? Kan du icke betala, eller har du andra mera heliga förbindelser än till Pythias sjelf — till dina föräldrar, din trolofvade brud eller äkta maka, eller till dina barn, för hvilkas uppfostran det, som före deras födsel var din egen förmögenhet, blifvit ett anförtrodt gods — förbjuda dig icke då vanlig pligt och heder att gå i borgen åt Pythias för en förbindelse, som det icke beror på Pythias, utan på slumpen, huruvida den blir uppfylld? Jag är den siste, som skulle vilja säga: Hjelp icke din vän?, ifall du kan göra det på ett redligt och hederligt sätt. Om man har penningar, så förvaltar man dem illa, ifall man icke kan hjelpa en vän, som befinner sig i förlägenhet. Men det enkla faktum är det, Pythias behöfver penningar. Kan du, om också med stor afsaknad för dig sjelf, lemna honom dem, utan att handla orätt mot andra? Kan du detta och sätter större värde på Pythias än på penningarne, så lemna honom dem, och så är den saken slut; men om du icke kan undvara penningarna, skrif då icke under förbindelsen. Blif icke hvad du, rent ut sagdt blir — en bedragare och en lögnare om du lofvar att göra hvad du vet att du icke kan göra, ifall det blir fråga om att ditt löfte skall infrias. Den, som ger, är ädelmodig; den, som lånar ut, kan åfven vara det, men endast på ett vilkor — nemligen om han kan komma ut med att gifva det, som han kan komma ut med att låna ut, och derför är detilängden säkrare, vänskapligare och billigare att gifva, än att låna ut. Gif, och du kan behålla din vän, äfven om du förlorar dina penningar; låna ut, och du har utsigt att förlora din vän, äfven om du får dina penningar tillbaka. Men, om du lånar ut, gör det då med den fulla öfvertygelsen, att lånet är en gåfva, och betrakta det såsom en högst sällsynt Försynens ynnest, om du någonsin får det tillbaka. Låna åt Pythias på följande vilkor: Detta är ett lån, ifall du någon gång kan betala mig det tillbaka; men jag tager det försigtighetsmått mot möjligheten af oenighet oss emellan, att det, ifall du inte kan återbetala det, skall betraktas som en gåfva.? Och hvad du lånar ut, låt det vara dina enningar, men icke ditt namn. Penningar kan du få tillbaka, och hvarom icke kan du möjligen hjelpa dig dem förutan; men har du väl förlorat ditt namn, kan du icke få det tillbaka, och om du kan hjelpa dig det förutan, så vore det bättre för dig att du aldrig blifvit född. Fattigdom med heder är en ädling, rikedom utan heder är ett fatiighjon. Inte sannt? Hvarje oförderfvad ung man svarar ?ja?, Det är endast någon eländig gammal cyniker utan en droppe varm blod i sina ådror, som säger: Litvet är en god gäfva äfven utan heder.? Men om en jude knackar på din dörr och presenterar dig en protesterad vexel, hvarpå du skrifvit ditt namn såsom endossent, hvad blir det då af ditt namn? ?Mitt namn !? stammar Damon; jag är bara endossent — gå till Pythias.? Pythias har rymt.? Betala vexeln, Damon, eller säg farväl åt din heder! Ursäkta min vidlyftighet; nitet är fallet för att bli pratsamt. Jag har lefvat och känt lifvet. Och tyvärr, huru många på förhoppingar rika banor har jag icke sett luta i fängelse llerlandsflykt; huru många på blommor rika talenter har jag icke sett lö ut utan attsätta frukt; huru många maniga dygder förruttna till de uslaste laster! Och om någon helt förvånad utbrustit: ?Huru kall man kunna förklara ett så ömkligt slut vå en så vacker början?? så ha alla dessa nysterier upplöst sig uti: ?Damon hemtade ig aldrig från sin första villfarelse; Damon atte sitt namn på en vexel, genom hvilken Pythias hade förbundit sig att betala så och . å mycket inom tre månader.? Om du är ense Jmed mig i dessa hufrudpunkter: För det första, gör aldrig ett ån, der det finnes en, om också aflägsen, . möjlighet att du icke kan återbetala det; ör det andra, låna aldrig ut, hvad du icke ir förberedd på att gifva bort; för det redje, gå aldrig i borgen åt en annan för vad du icke kan betala, om den andra kulle svika — då träder du ut i lifvet ned den stora fördelen, att det du har, det nå vara mycket eller litet, det är ditt eget. Antingen du är rik eller fattig, börjar du om en fri man, fast besluten att i din friet bevara det ädlaste vilkoret för din tillraro som man. Fäst nu dina ögon stadigt på ett visst ramtidsmål. Betänk väl hvad du isynnerwet önskar bli; beräkna sedan det, som du ir genom medfödda gåfvor, så lågt, och let du kan bli genom arbete, så högt som nöjligt. Underskatta ständigt dina gåfvors esurser och uppställ alltid lyckans tillfäligheter såsom dina motståndare. Sätt derläst mot dina gåfvors resurser och en findtlig lycka å andra sidan allt hvad om kan skrifvas på viljekraftens, tålamolets och ihärdighetens räkning. Dessa sita äro oändliga; det, som uppställes emot lem, ändligt; du är på den rätta sidan af wvarje slags dubbelt italienskt bokhålleri, i vilket en dödlig kan våga hålla räkenskap ned ödet. Det vackraste epitet på snille är det som nvändes på Newtons: 7tåligt?. Den, som ger tålamod i förening med viljekraft, kan ara viss om att förr eller sednare få afastning af sitt snille; den, som eger snille tan tålamod och viljekraft (om föröfrigt tt sådant snille kan finnas till), kan lika erna vara utan snille. Hans handlingar ch syften utmärka sig, likt naturens växer före syndafloden, för svagheten i sina ötter. Lyckan säges vara blind, men hennes unstlingar äro det aldrig. Arelystnaden ar ögon som en örn, klokheten ögon som mm fm m M mn mm An m Hm mm om LV GB