Aftonbladet – 5 september 1865, sida 3

I Unge vän, antingen du är en patricie leller en plebej, så lär dig att säga nej til den förste, till din intagande umgängesvän Det värsta, som detta nej? kan ådraga dig är en saknad, ett umbärande, som dock al drig kan bli hungersnöd. Ingen ung man med ungdomens vanliga mått af helsa, be höfver fiukta för att han skall komma at lida hunger. I trots af denna saknad, dett umbärande, är sjelfva din ungdom en så dan rikedom, att det icke finnes någon pen ningstolt millionär om sextio år, som ick skulle vilja byta med dig, förutsatt att dit rykte är obefläckadt. Lyd mig, säg nej Bevara ditt goda namn, rädda den ära, utar hvilken äfven denne gamle utslitne soldat som hoppar mot grafven på half sold och ett träben, icke en gång skulle vilja byts med Achilles. Här stannar jag, skenbarligen för att göra afvikelse från ämnet, men i verkligheten för att utvidga området för min betraktelse. I verlden, rundt omkring och utom oss, gifves det vissa hufvudprinciper, som trotsa all filosofi. Vi kunna med Newton komma till tyngdkraftens lag, men der stanna vi. Vi fråga icke mera?, säger sir William Hamilton, ?ehuru vi äro lika okunniga som förut rörande tyngdlagens orsak?. Men menniskan är i och för sig en verld, och i menniskans moraliska organisation gifves det likaledes vissa hufvudprinciper, om hvilka det gäller, att ju mer vi vilja bestrida dem, desto sannolikare råka vi på villspår. Det gifves vissa saker, som det för individer och folk är rådligast att icke underkasta någon diskussion. I min egenskap af engelsman skulle jag icke vilja tillåta att Jury-inrättningen, habeascorpus-akten, nationalflaggans ära eller fristadsrätten för politiska flyktingar gjordes till öppna frågor, som andra länders kasuister kunde luttra till enfaldiga fördomar hos mitt gammalmodiga fosterland. Sålunda gifves det äfven för mig sjelf såsom ett menskligt, uti mig sjelf helt och sjelfständigt väsende — lika sjelfherrskande i alseende på fri vilja som någon stat på jorden, huru talrika dess borgare, huru mäktigt dess välde än månde vara — vissa saker, som jag icke vill låta bli öppna frågor, emedan jag anser dem för oumbärliga för min egen fullständighet såsom mensklig varelse. Jag medger att en hel hop kan invändas emot dem, likasom mot juryinrättningen eller vår flaggas ära; men jag har föresatt mig att bevara och icke diskutera dem, icke derför att jag tviflar på att alla fiendtliga invändningar kunde segerrikt besvaras, utan emedan jag måhända icke är nog drifven i kasuistiken för att kunna öfverbevisa andra och emedan jag, genom att försöka det, möjligen kunde hos mig sjelf rubba grundvalen för allt hvad jag vet vara bålverken för min tillvaro såsom menniska. Jag vill icke samtycka till att det göres en öppen fråga af mnågot, hvarförutan jag skulle anse det för en välgerning om jag blefve hängd som en hund. Jag har läst mycket spetsfundiga argumenter mot sannolikheten af att det bor en själ i min kropp, af att min tillvaro här skulle förutsätta ett tillkommande lif. Jag har läst icke mindre spetsfundiga argumenter mot visdomen och mot tillvaron af nästan hvarje mensklig dygd. Jag kunde citera sidor af högt ansedda författare säsom bevis för att vanlig redlighet är en grof villfarelse, så att jag, om jag ville öfverlemna mitt hela jag ät sådana hårklyfvares godtyckliga dom, skulle kunna i dag låta intala mig att blien gudstörnekare i morgon att bli en ficktjuf. Derför säger jag till den unge man, som står på väg att träda ut i lifvet såsom en fritt handlande varelse: Frestas du till att göra något, som hederhga föräldrar och lärare vant dig att inse för orätt, så inlåt dig icke uti en disussion derom; du kan åtminstone helt enselt tiga. Utan en sådan diskussion kan lu möjligen begå felet, ångra det och förona det, emedan du icke bortslumpat öfrertygelsen om att du handlat orätt; men mm du en gång väl gör det orätta till en ippen fråga och inlåter dig i en diskussion lerom med en kasuist, som måhända är ner öfvad än du, och hvars bevis förena ig med din frestelse, då är det en stor annolikhet för att du gör något mer än en riktig handling — att du gör orätt på grund f ett filosofiskt system och mycket snart ätter vana i stället för samvete. Låt alrig någon resonera bort din själ, aldrig in heder, och låt aldrig någon intala dig, tt icke din själ och din heder löpa en ruktansvärd risk, om du haltar in i lifvet ned hördan af en skuld på dina axlar, och å bördan blir allt tyngre, en lögnaktig jefvul hväser i ditt öra; Skaka af den; u behöfver inte göra bankrutt; det fines en annan utväg? — ?O himmel! vilken utväg? Säg den!? Och djefvulen viskar till dig sakta lockande ord — ty jeflarne ha god öfvertalningsförmåga — ockande ord, som, öfversatta på vanligt pråk, betyda: ?Bli en vinglare och beragare.? Räck mig din hand, min nnge vän; vi ro ense; du lofvar mig att hysa afsky för kuld; du skall umbära, spara, arbeta med ördubblad kraft, om så behöfs. Du vill cke smyga dig genom menniskohopen såom en bäfvande gäldenär. (Forts.) faria Theresia och Marie Antoinette. (Slut från gårdagsbl.)