Aftonbladet – 4 september 1865, sida 3

icke kunde undgå att åtalas, men hvarför glömde man bort de under honom stående ledarne? hvarför höllos icke stränga förhör inom sjelfva poliskåren för att få de brottslige till straff befordrade? Om en truppstyrka, som är förlagd i en Istad, skulle tillåta sig en mängd oordentligheter och öfvergå till våld å person och egendom, vore det helt visst omöjligt för de enskilde medborgarne att bland den lika uniformerade skaran igenkänna tredsstörarne. Hela truppen skulle sålunda, om man följde det sätt att uppdaga brott, som i afsee..de å marsoroligheterna begagnades, helt och hållet gå ansvarsfri. Men så oförnuftigt kunde man i sådan händelse säkerligen icke gå tillväga. Hvarje officer, underofficer och korporal blefve strängt förhörd rörande de mått och steg han vidtagit till oordentligheternas hämmande samt uppmanad att uppgifva dem bland de underordnade som förbrutit sig. Med alla de underordnade anställdes äfven förhör, så att slutligen alla de brottslige blefvo upptäckte. Befälhafvarne skulle helt visst anstränga sina yttersta krafter för ait få sanningen i dagen, ty här (vi mena krigstruppen) gällde ret elt anseende att förlora, en heder att återvinna. Alla dessa af vanligt sundt förnuft föreskrifna åtgärder försummas och uraktlätas helt och hållet. Följden blir att bevisning fattas, då målen komma inför laga domstol, och konstaplarne, som finna att deras förmän ingenting göra för att få brotten uppdagade, börja att vid rådstafvurätten helt fräckt neka till allt som angifves mot dem. Den klagan, som vi under dessa måls handläggning ofta hörde domaren upprepa: ?Det är omöjligt att få någon sanning ur poliskonstaplarne?, utgör visserligen i och för sig ett stort moraliskt nederlag för dessa förmän, som icke gjort mera för att få sanningen i dagen, men detta måtte icke mycket betyda sedan vederbörande börjat dervid vänja sig. I stället för att skära bölden, lägger man sålunda glömskans kompresser öfver densamma, äfven med fara att den skull på annat ställe frambryta i ännu mera smärtande och elakartade sår. Måbända hade också en dylik operation lagt i dagen allttör mycken ruttenhet. Vederbörande hysa för hvarje kraftåtgärd en panisk skräck och skola helt visst hellre halfsofvande frammumla sitt Allt väl? äfven sedan elden redan fattat i husknutarne. En förfärlig jernvägsolycka inträffar. Hvems är felet? Man söker bland de lägsta tjenstemännen, ty de högre kunna naturligtvis icke fela eller låta grofva försummelser komma sig till last. Man påträffar då en underordnad person, som visserligen icke är oskyldig till olyckan, men uppenbarligen borde dela ansvaret med åtskilliga bland sina förmän. I Frankrike och flera andra länder, der jernvä ar finnas, har en jernvägsolycka till följd att de högsta cheterna bli tilltalade och mäste visa att i allt hvad på dem berodde åtgärder blifvit vidtagna för en sådan olyckas förekommande. På samma sätt måste de närmast under dem stående tjenstemännen göra sig fria. Först derefter kommer man till den lägst stående och, om felet befinnes ligga hos honom, blifver han straff :d, hvilket dock icke hindrar att hans förmän få lida för de fel och försummelser undersökningen om dem lagt i dagen. Ett motsatt förhållande eger rum i vårt land. Här örnuft gäckande satsen: Den regeringen förlänat ett embete den hafver hon ock gifvit förmåga att detsamma sköta. En följd häraf blir att de högre embetsmännen hardt när anses oantastliga huru stora blunder de. än begå. Styrelsen öfver jernvägarne, som sjelf går fri från all räfst, skyndar genast att kasta all skulden för den skedda olyckan på lokomotivföraren. Ransakning med denne syndabock företages af en dertill förordnad, i beroende ställning stående extraordinari. Man anmärker en mängd grofva fel mot reglementet och ordningen, som några stationschefer låtit komma sig till last samt att, om detta fel icke begåtts, olyckan icke skett. Det upplyses att bromskarlarne icke lydt lokomotivförarens signaler, utan först då det var för sent börjat bromsa. Det visas tydligt att stationon, der olyckan skedde, varit högst olämplivt belägen samt att extra tåg icke borde, utom i högst trängande fall, alsändas med blott 20 minuters afstånd från ordinarie tåg, med tflera felaktigheter, såväl i reglemente som vid tillsättningen af tjenstemän. Man hade icke en gång sörjt för att stoppsignalen skulle synas på tillräckligt afständ. Denna sednare försumlighet anses afhjelpt derigenom att den utsigten hindrande skogen blifver nedhuggen sedan olyckan redan händt. Ransakningen föres åtminstone med omständlighetoch slutligen lemnas ett utslag, som ännu mera lydigt än jernväg-styrelsens lokomotiver följer det utlagda spåret. Stationsföreståndarne frikännas helt och hållet, i enlighet med jervägsstyrelsens yrkanden, och att någon högre upp stående tjensteman skulle få vidkännas obehaglioheter för olyckan, hade naturligtvis varit orättvist och obilligt. Det gick så lätt att kasta hela skulden på lokomotivföraren. Allt var i öfrigt så väl bestäldt! Intet var underlåtret ! Intet försummadt! Men på detta sätt blifver icke det allmänna rättsmedvetandet tillfredsstäldt och vederbörande borde ihågkomma, att, då tron på rättvisans omutliga utdelande rubbas, så skakas samhället i sina innersta grundvalar. Vi hafva redan haft nog af dessa sorgliga företeelser, hvilka alltid måste framkalla en feberaktig oro i samhället, samt kasta en ingalunda vacker belysning öfver våra dagars rättstillstånd. LITTERATUR Anteckningar, förda under tiden från år 1785 till år 1816 jemte relation om Savolaks-briaadens anerationer under 1808 och 1809 års äller mer än annorstädes den allt sundt