Aftonbladet – 4 september 1865, sida 3

boarne ingalunda hängifva sig åt stora förhoppniogar i detta hänseende. De hafva tillskjutit 600,000 rdr, såsom bidrag till banan, och mätte tagit sig mycket nära för att åstadkomma detta belopp, att döma af det sorgliga förhållande att staden, som för 20 i 30 är sedan ännu hade närmare 40 egna segelfartyg till bestridande af alla egna och itven andra orters frakter, nu har 5 å 6 fartyg!!! Staden har icke mäktat sätta andra 1 stället för de fartyg, som tidens frätande tand eller olyckor medtagit, utan har måst, och måste i detta ögonblick, öfverlemna den betydliga fraktförtjensten å all stadens export af spanmål m. m. åt utländska rederier och ställa sig i beroende af dem; men Ystad har dock haft mod att skuldsätta sig för 600,000 rdr, dem dess egna inbyggare anse tvärt förlorade, och detta för iran att få en jernväg, byggd af utländska materialier på skuld till utlandet! Visserligen äro jernvägarne ett kraftigt medel för industriens utveckling; men i och för sig äro de, eller deras anläggning, också en industri, som icke förnvftigtvis får, brådstörtadt och med åsidosättande af annan vinstgifvande iuvdustri, uppdrifvas med lånta kapitaler, der man icke har någon utsigt att kunna förtjena ens ett ringa bidrag till räntan på anläggningskostnaden. Och hvarthän har nu vårt öfverdådiga lefnadssätt i bredd med vår raskhet, jag vågar säga öfvermod, att göra stora anläggningar på utländska dyra kapitaler, fört oss? Derom vittna beklagligen de sednare årens mångfaldiga konkurser, — konkurser af personer, dem mean förr ansett bottenrika. Derom vittna utmätningarnes antal, det stigande, städse stigande, antalet låneansökningar, hvarmed de penningförvaltande verken öfverhopas, och ännu mer de sjunkande pris, hvartill fastigheter utbjudas och slutligen vid tätt på hvarandra följande utmätningsauktioner försäljas. Man kan till denna mörka tafla lägga ännu flera företeelser, såsom t. ex. att fraktförtjensten till stor del är i utländningens hand, att en del af våra penningverk, sågverk och bästa bergverk drifvas på utländskt förlag, hvadan behållningen går till utlandet, under det att vi icke, af egna medel, ens kunna åstadkomma bolag till bedrifvande af de mest fosterländska vinstgifvande företag i vårt land, säsom ett större rederibolag, gevärsfaktori, ete. Afven jag tillhör deras antal som varmt förordat anläggandet af jernvägar och beredandet af lånetillgångar för tillgodogörandet af landets stora ännu obegagnade resurser. Men i ena som andra hänseendet hafva åtgärderna gått längt förbi mina föreställningar om det nyttiga, det försigtiga, det kloka; särdeles då det visat sig att vi, genom öfverdådigt ökade anspråk på lefnadsnjutning, förtärt icke blott det, hvarmed vär produktion kunnat ökas, utan vida derutöfver. Det är derföre med djupt bekymmer jag måste vidgå att det nu visar sig såsom en hotande olycka att vi ?blodade tand med utrikes skuldsättning. Den ökade skuldsättningen, den stigande förlägenheten, de fallande egendomsprisen, i bredd med ökade anspråk på beqvämlighet och lefnadsnjutning och till följd deraf stigande import, äro ingalunda något hjernspöke, utan allt för i ögonen fallande verkligheter, att icke väcka fosterlandsvännen till allvarlig betänksamhet. Men hvad som för oss — en liten stat omgifven af mäktiga grannar — är ännu betänkligare än skuldsättningen i och för sig, är det nedslående inflytande, som känslan af en betryckt ställning i förening med uppblåsta föreställningar om våra lefnadsbehof, kan utöfva på vårt sjelfförtroende och på vår vilja och förmåga att göra de uppoffringar och de ansträngningar, som erfordras för att kunna med kraft tillbakavisa hvarje förnärmelse. Se der den holande faran, desto större i en tidpunkt då man ser de mindre staternas rättigheter trampas under fötterna af de större! Må vi hålla ögonen öppna för denna fara, och beslutsamt omfatta de enda medel, hvarmed vi kunna besvärja henne! Dessa medel äro af oss alla kända, men beklagligen af allt för få tillitade. De bestå icke i prohibitiva tullagar, icke i nya utrikes lån, icke ens i jordbanker, eller andra nya låneinrättningar, än mindre uti ett fegt öfvergifvande af vårt fädernesland, utan i arbetsamhet och sparsamhet. Måtte dessa dygder vinna det anseende, ramför flärden och skrytet, som de förjena! Måtte de högre klasserna i vårt samnälle förelysa de lägre med föredömet af leras oskrymtade utöfning! De äro i sanning de säkraste medel vi kunna tillgripa 2) blott för att amortera våra skulder och itervinna förtroendet till hvarandra, utan ock för att få njuta trefnad i våra tjäll, ryggade vid egen kraft mot hvarje insrepp på vår ära och sjelfständighet. ÅA. R. Oaktadt vi ej dela den något pessimisiska uppfattning som uttalar sig mot slutet if denna artikel, ha vi dock velat meddela densamma, med anledning af de flera behjertansvärda sanningar den innehåller i utseende på nödvändigheten af större flit ch sparsamhet i vårt land. Red.