Aftonbladet – 4 september 1865, sida 3

tarens motgångar i befordringsväg, om hans deltagande i finska kriget och kriget mot Norge. Framställningen är öfverallt rer loch flärdlös, visserligen ej vittnande om någon historisk konst eller djupare blick, men också fri från alla fantastiska hype: teser och resonerande slingerbultar. n viss torrolighet ger berättelsen emellanåt en lifligare färg, och stilen är ledig och korrekt. — Öm författarens lefnadsöden anföra vi slutligen att han föddes den 30 Mars 1771 i Perro socken af Finland, blef underlöjtnant (förare) vid Savolaks fältjägareregemente 1789, utnämndes 1796 till fänrik, men erhöll fullmakt först 1799, blet sekundlöjtnant 1804, premierlöjtnant 1806, tjenstgjorde som generalstabsofficer i finska kriget vid 5:e brigaden, bivistade flera vigtiga affärder under samma tid, utnämndes efter freden och finska armåns upplösning till major i armn 1810, medföljde Helsinge regemente på fälttåget mot Norge, blef sedan öfverstelöjtnant och R.af 5. O. samt afled i April 1524. Svenska Rang-Ordningarne, sådana de nu gälla och tillämpas, jemförda med enahanda Ordningar i Norge och Danmark. (Stockholm. Samson Wallin.) Hvad den frihandeln dock är för en ypperlig sak! Utan den ingen konkurrens, och den förutan hede vi icke nu haft två rangordningseditioner, begge med tryckåret 1865. Den Örebro-Lindhska, som vi redan anmält, kan beqvämligt bäras i plånboken; den Stockholm-Samson-Wallinska är mera voluminös och torde derför bäras i frackskörtfickan; men begge hvila på samma klassiska grund, äro lika användbara och lika oumbärliga för alla dem, som äro angelägna om sin ?värdighet?. i I den Lindhska editionen erinrar utgifvaren-filosofen om det ytliga företräde?, som rangen medför. Han eger påtagligen sjelf l. allsingen rang, ty annars yttrade han sig icke så. I den Samson-Wallinska editionen spåra vi åter en öfverceremonimästare, genomträngd af veneration för rangens vördnadsbjudande betydelse. Genast på titelbladet antyder han det, citerande en Anonymus, som djupsinnigt erinrar att både disciplinen inom civila och militära embetsmannakären? samt reseersättningsoch pensionsförhållandena fordra oundgängligt ett rangreglk mente?. För den profane torde redan det vara svårfattligt, huru disciplinen kan vara beroende at rangen; men obegripligare är det hvarföre till exempel en knappt sexpundig general i andra rangklassen skall ätnjuta fyrdubbelt högre resesättning än en fjortonpundig kassaskrifvare i tjugotredje rangklassen. Månne icke en revision, åtminstone i resereglementet, erfordras i den riktning, att funktionärernas reg!ementerade hästantal rättas efter den absoluta vigten? Se der en fråga, ?värdig icke blott tänkarens djupa forskning, utan till och med rikets ständers be, röfvande? — för att begagna riksdagsmannen och ?lag-l skipningsledamoten i Wermdö skeppslag?, 1 den på sin tid ryktbara Nils Insulins oför-. gätliga ord. Utgifvaren af det nu föreliggande arbetet . ! s j 1 upplyser i företalet, att den törsta svenska rangordningen utfärdades af Carl XI:s förmyndare och då framtvingad af adelns inbördes afund. Grefvarne fordrade, i denna deras egenskap, företrädesrätt framför de öfriga adelsmännen, huru höga embetens dessa än innehade — och derför utmanade li en ung, ölvermodig grefve Douglas den lc gamle fältmarskalken Helmfelt på duell, t emedan den sednare gått före den förre i ett liktåg. Nyssnämnda rangordning, af! 1672, upptager blott nio klasser: i den för4 sta fältmarskalkar, i den sista hofmarskal1 kar. Derunder voro alla embetsmän värdig4 hetslösa. Men den sålunda exkluderade i adeln knotade, deras fruar (som allsingen rang undfätt) gjorde likaså; och saken brins gades till en riksdagsfråga. Den annars barske konung Carl ville stå val hos damerna och utfärdade (år 1680) en särskild resolution, angående rangen mellan qvinfolken?, och föreskref ?att hustrun följer mannens tjenst. Men de, som ogifta äro, hafva rangen sinsemellan, efter åldern och som de gamla äro?. Men sex dagar der-l; efter utkom en rangordning för manfolken, li ! J L med 28 klasser: fältmarskalkarne i den första och kollegiiassessorna i den sista. Sedan utkommo flera rangordningar, med ökadt antal klasser: i den af år 1696 —Ij med 40 klasser — stadgades 1500 rdr silfverspecie böter för uraktlätenheten attiakttaga eller respektera embetets rang. Den af år 1714 är hvarken daterad eller med konungens namn försedd. I 1720 års regerings-! form stadgades, att ingen skall erhålla högre karakter än tjensten medförde, och år 1766 läto de då regerande ständerna, i konungens namn, utfärda en förordning, genom hvilken all rang afskaffades, Gustaf III och hans efterträdare ha sedermera, utan ständernas medverkan, utfärdat stadganden om embetsrangen — tilldess att 1834 års ständer gjorde titelsjukan, utan motsvarande embetsvärdighet, till en statsinkomst, dock föga inbringande. Man får en aning om den ofantliga mängd af speciella rangförordningar, som under tidernas lopp utfärdats, enär utgifvaren af det föreliggande arbetet supplicerar så snällt om assistens ifall han begätt något misstag. Må de sakkunniga erinra sig att det kan gälla disciplinen? inom den civila och militära embetsmannakären. Ätven för den, som icke eger den aflägsnaste utsigt att räkna sig ens till den 23:dje rangklassen i ett liktåg, utan beskedligt får nöja sig med en plats i afmarschen (de öfriga herrarne torde ordna sig efter behag?), är studiet af rangordningarne långt ifrån otrefligt, ehuru vi visst icke vilja förneka, att man ju kan använda tiden ändå bättre. Såsom en egenhet vilja vi slutligen framhålla, att i den norska rangordningen, som endast innehåller 18 klasser, inneha rofessorerna sjunde klassen jemte öfverstelöjtnanterna i ingeniöroch artilleri-brigaderna, då professorerna i den svenska 23klassi ordningen intaga 17:de klas