Aftonbladet – 29 augusti 1865, sida 3

sitt förakt för feghet och veklighet hos mannen utvecklar hon småningom och nästan obemärkt mannens karakter till en storhet och kraft, som den utan hennes mflytelse aldrig skulle hafva nått. Qvinnan är således den trogna vårdarinnan af den heliga eld som lågar på fosterlandets altare. Hennes inflytelse kommer derför så omedelbart i dagen i de bedrifter, de hjeltedater och storverk, som mannen, uppeldad dertill genom henne, utöfvar och inuristar i sitt fosterlands historia. Dernäst utöfvar qvinnan genom sin smak, sitt skönhetsoch ordningssinne en afgörande inflytelse på det sociala lifvets innehåll och former. Då hennes bifall och ynnest är mannens åtrå, målet för hans fikande och hans idrotts lön, så blifver hon derigenom mäktig att forma sällskapsoch det borgerliga lifvet efter sin håg och vilja. Liksom all sedlig tvetydighet, all vårdslöshet, all frivolitet ljusskyggt flyr från den krets, hvari den etiskt rena qvinnan rörer sig, således skall också all smaklöshet — sädan den uppenbarar sig i pråleriets, högfärdens och den andliga tomhetens skittande former — försvinna från mannens yttre och inre så fort qvinnan med sitt förakt stämplar dessa skadliga utväxter på samfundehifvet, denna missprydande prakt som på sin höjd kan tjusa den smaklöse narrens ögus men aldrig falla behaglig för en man, hvars id och strid bör heigas något vigtigare än lumpna toilettsbedrifter. På männens uppförande, -hållvsing, sätt att läda och skicka sig afspeglar sig derför icke så mycket. mannens karakter i landet, som fast mer qvinnvans estetiska smak, utveckling och. hela bildningsgrad. Vinner. sprätten och junkern? qvinnans bifall, skall snårt hela, landet hvimla af språt.: tar och insnöras i junkerformerna ; kräfver deremot qvinnaus smak ädel eukeltet, renhet i seder, rättframhet i uppförandet, red lig öppevhet i tal och färd, då skola också dessa dygder snart finnas hos hela den ädlare delen af. ländets manliga befolkning. Qvinnans inflytelse: sträcker, sig således till alla förhällanden inom samtfundslifvets områden, det husliga, statsborgerliga, sociala, och denna inflytelse i samlundssferen utöfver hon på de högsta graderna inom samhället, icke mindre, än inom lägre, oansenligare kretsar. Det karakteristiska sätt, hvarpå hon gör detta sitt inflytande gi lande, är att det föregår nästan omärkligt. Qvinnan står bakom scenen i det dolda och stilla, utanför men tillika öfver utvecklingens och tilldragelsernas skådeplats och utöfvar derilfrån sitt milda herradöme ölver sakernas gång, sin mäktiga inspiration på personer, förhållanden, åsigteroch. idrot, ter. Detta egendomliga förhållande hade vära förfäder uttryckt i den vackra myten om Nornorna, som frin lifvets hemlighets fullz, dunkla bakgrund spann ödett och Pgaf lösen för gudars och menniskors li och färd, samt styrde händelsernas gång och tingens utveckling?. Denna. allegori utvecklade tal. omständligare på ett genialiskt sätt och öfvergick derefter till en erinran om huru, då det gällt, under vigtiga tidsmomenier, qvinnan äfven personligen uppträdt på det offentliga lifvets öppna skådeplats, huru -hon öppet och sjelfständigt stått vid styret eller 7hvälft händelsernas hjul?, och då visat sig kunna häfda sin plats, sitt anseende och sin-betydelse. Med stolthet kunna vi nordbor nämna sådana qvinnor som Danebod, Kristina Gyllenstjerna, Anna Kolbjörnsen, Brigitta och den stora Margareta, som alla på sitt vis med ära inskrilfvit sitt namn i nordens annaler. Aldrig?, yttrade talaren, ?kunaa vi danskar glömma, att det var en qvinna som byggde Danevirke, men att det öfvergafs af män., — Märkligt är emellertid att, ehuru qvinnan så fullkomligt uppfyllt sin mission och Fin skicklighet att verka på lifvets högsta såväl som på dess lägsta stadier, ville man dock icke inrymma henne rättighet till att intaga flertal. diga mellanliggande positioner i lifvet. Till grund för hennes uteslutande från flera ställningar och förvärf, hvarigenom hon kunde frigöra sig och andra, åberopa sig hennes uteslutare på att icke alla ställningar äro passande för en qvinna; de gjorde bäst i att öfverlemna åt qvinnan sjelf att afgöra hvad som Ssömmer sig?, hvad som är passande eller opassande lör henne att befatta sig med. Samhällslifvets allmänna grundelementer äro det religiösa, det nationella, det poeti ska och det egoistiska. Af dessa representerar mannen, hvars uppgift är omsorgen om de materiell. vilkorens förskaffande, det egoistiska och qvinnan det poetiska elementet. Hon är de gamles Iduna?, poesiens matrona, som räcker föryngringens äpplen å menniskoslägtet. Hon är icke konstpoesien i kroppslig skickelse, hon är poesien lefvande, lifspoesien således som denna genomströmmar folkoch menniskolifvet, Hennes öga är liksom skaldens så bygdt, att det är i stånd att uppfatta alla för oss andra osynliga, svaga strålar af poesi, som sprida sig till alla tider och i alla riktningar genomtränga jordlifvet; hennes själ är liksom skaldens ett brännglas, hvari poe siens mångfaldiga strälar samla sig 1 en brännpunkt, för att derifrånien väldig ljusström utgjuta sig, befruktande och vederqvickkande öfver lifvet och dess sträfvai den. Och härigenom förvandlas lifvets hedar och steper till frodiga marker och blomstrande ängar. Poesiens ljus är nödvändigt för att gitva lifvet färg, pådrifva dess växt och mogna dess frukt. Häraf gqvinnans mäktiga betydelse: för och inflytelse på menniskooch samfundslifvet. Denna Iduns-uppgiften är elt af hennes skönaste värf i lifvet att lösa. Att sätta qvinnan i stånd att på bästa sätt och i största utsträckning fylla sina stora lifsuppgifter och derigenoim uppnå den grad af infiytelse hvartill hon är bestämd. äro männerpa icke böjda till, och orsaken synes närmast vara den att de icke vilja underkasta sig en inflytelse som ganska m5ligt skulle medföra en temligen genomgripande reform i det manliga könets tänkesätt, uppförande och lefnadssätt. För att undgå detta underlåter man så vidt möjligt att skaffa qvinnans medfödda naturanlag den höga utveckling och utbildning som kunde söra dem ännu mera verk