Aftonbladet – 29 augusti 1865, sida 3

på grund af trenne läkares utlåtande, person dömdes till tolf års straffarbe, em dan han genom magnetisk inverkan skulle fö mått en oskyldig flicka att mot sin vilja öfve gifva sitt hem och under loppet af flera då gar helt och hållet lemna sig i hans vålc De närmare omständigheterna i denna sa äro i korthet följande: En kringstrykande gesäll vid namn Ca stellan, tjugofyra år gammal, kom en afto i April månad detta år till en landtbrukar vid namn Hugues, ställde sig som om hai varit döfstum och begärde mat och husrun öfver natten. Detta beviljades honom, oci då han den följande förmiddagen fann dot tern i huset, den tjugosexåriga Josephine ensam hemma, förstod han att, efter hvac anklagelseakten gifver vid handen, med till bjelp af den magnetiska kraft, hvarmed har var utrustad, tvinga henne att öfverlemn: sig åt hans lusta. ?Då hon återkom til sina sinnen, fortfor hon likväl?, heter det anklagelseakten, att stå under det sällsamme inflytande, som Castellan på henne utöfvade och då han klockan fyra e. m. aflägsnade sig, öfvergaf den unga flickan, drifven a en hemlighetsfull kraft, som hon förgäfve: sökte motstå, sitt fädernehem och följde denne tiggare, för hvilken hon endast kände fruktan och aisky.? Hon tillbringade nu flera dagar i hans sällskap och läg tillsammans med honom om nätterna. Under tiden träffade de tillsammans med åtskilliga personer, för hvilka den unga flickan bittert beklagade sig öfver sitt olyckliga öde, men utan att ega krafi att skilja sig från sin förhatlige följeslagare. På tredje dagen kommo de till en landtbruare vid namn Coudroyer, som slutligen, rd af den stackars flickans belägenhet, dref gesällen på porten, i trots af hans motstånd. Men knappast hade denne kommit ut ur huset, förr än den arma flickan nedföll som död. Man måste nu i största hast kalla gesällen tillbaka, och denne återkallade henne snart till medvetande. Sedan de tillbragt natten i hvarandras sällskap, aflägsnade de sig tillsammans den följande morgonen, utan att någon vågade hindra den stackars flickan att följa den man; hvars lisammu makt hade fyllt allas hjertan med lörskräckelse. Efter eu stunds förlopp kom hon dock springande tillbaka och berättade, att hon, medan hennes följeslagare samtalade med några jägare, tagit ull flykten: arefter hon under tårar bad att man måtte juma henne och undanudraga henne det olycksbringande inflytande, varunder hon var hemfallen. Man stängde nu in henne i en kammare, och efter ett dygns förlopp, sedan Castellan, som förgäfves sökt efter sitt offer, hade aflägsnat sig från trakten, begaf hon sig på väg hem, dit hon anlände i ett tillstånd af sinnesrubbning, som dock åter så småningom skingrades. Castellan blef nu efterspanad och slutligen gripen och inställd för domstolen, der han väl med mycken stolthet talade om sin magnetiska jörmöga och till och med erbjöd sig att magne isera både rättens ordförande och allmänna åklagaren, men likväl på samma vång förklarade, att det var den unga flicsan, som hade förmått honom att ställa sig såsom döfstum, för att gäcka fadrens vaksamhet och att hon slutligen frivilligt hade öfverlemnat sig åt honom. Den anklagade hade emellertid förut inför flera personer skrutit öfver att det var i kraft af sin magnetiska förmåga, som han hade vunnit makt öfver den unga flickan; och som dennas rykte dittills ha e varit utan all fläck, och en mängd vittnen sammanstämmande intysade hennes visade afsky för sin förförare, och åklagaren påstod, att den anklagade hade lockat sitt offer genom en hemlighetsfull makt, starkare än hennes vilja, infordrades åtskilliga läkares utlåtande, bland ndra den berömde Tardiens, och då dessa yttrade, att det är möjligt att genom magnetism vinna ett sådant inflytande öfver en person att han blir alldeles viljelös och moraliskt otillräknelig, förklarade juryn den ankiagade skyldig, hvarpå han, såsom redan blifvit nämndt, dömdes till tolf års straffarbete. Nu frågas: om ett sådant mål förekomme Sverge, huru skulle väl domen då lyda? Eller skulle man icke på grund af Svenska läkaresällskapets utlåtande komma till den slutsatsen, att de åberopade fakta hörde till diktens eller sjelfbedrägeriets område?