Aftonbladet – 28 augusti 1865, sida 2

ligt till en början kännbar, som det heter, jen blir det dock väl snart nog, äfven i den nening, att man mer än förr kommer att änna hvart penningen tagit vägen. T. ännes ock skatten, utgiften till statskasan, mest i följd af gammal vana dervid, emförelsevis mindre tryckande (den trycker innars på vissa håll rätt hårdt), så är det ck en sanning, att glädjen öfver det för olket nyttiga, som dermed uträttas, är ringa. )en medborgerliga känslan, om vi så få äga, förblifver härvid temligen overksam. Man ger temligen likgiltigt (om icke med snot) och man emottager likaså någonsång kanske med den dumma tacksamhet, som icke vet att det är statsborgarnes egna penningar som utgjort drifkraften. Helt annat blir deremot förhållandet med länens sjelfbeskattning för egna ändamål. Det kommer att kännas hårdt i början. Men den medborgerliga pligtkänslan en gång väckt, len medborgerliga sjelfaktningen och den fosterländska stoltheten engång rätt väckta och genom sjelfstyrelsen — och man skall icke kasta bort sina penningar på hvilket påhitt sum helst, tvärtom, man skall hålla på styfvern som förr och mer än förr, men... man skall hafva klarare för sig hvartill pen ningen behöfves, man skall grundligare hafva lärt inse offrets? nödvändighet och man skall göra det med om icke andra, dock mera lifvade känslor, än man hittills betalt sin kontribution?. Återstår att tillägga några ord om socknens och statens förhållande till den första skolan i stad och bygd, till folk?-skolan. Naturligtvis kommer socknens förhållande till skolan icke geuom laudstingets inverkan att rubbas. Landstinget kan dervid endast, dels genom de medel det kan åstadkomma, och möjligen till fattigare socknar för vissa ändamål förskjuta, dels genom sin verksamwa inspektion, komma socknarne till hjelp med de förenade krafternas styrka. Statens verksamhet åter för skolan bör derigenom kunna dels i vissa fall goras mera kraftig, dels i andra fall, såsom särskildt inspektionen, inskränkas inom de gränsor, som för alla parterna snart nog skola befinnas vara de rätta. Staten bör sålunda kunna sättas i tillfälle att ännu mera förbättra seminarieinrättningen, hvilken väl alltid kommer avt höra till statsmakternas omsorg, då det redan visat sig att icke en lärareskola behöfves för hvarje län. Staten bör ock kunna gifva sin inspektion den allmänna karakteren af öfversigt och samband mellan länsinspektionerna. Och staten bör slutligen, befriad från största delen af det småaktiga ekonomiintresset den i och för folk?-skolan hittills måst besörja, lättare och verksammare kunna komma den allmänna undervisningen till hjelp vid de större organisationsarbeten som utan tvifvel förestå. Vi sluta härmed för denna gång. Amnet är ett at de vigtigaste samtiden har sig förelagd. Nationernas öden afgöras numera i skolan mer än på andra häll, skulle man kunna säga, liksom den enskilde mannens väl eller ve beror på hans uppfostran i parndomen. Framtiden tillhör de folk, som icke lefva för stunden, men som hellre underka: sta sig hvilka uppoffringar som helst för ögon blicket än de äfventyra framtidens grund läggning. Hvarje folk behöfver dessutow nu mer än förr stå som en man. Det är sko lan i den nya fattningen deraf, som skal göra hvarje folk till ett inom sig. Och frå gan är hos oss i flera fall icke minst ställd på landstingen. 0. E.