Aftonbladet – 26 augusti 1865, sida 3

pe OA arenheten vittnar att dermed ingenting vinnes, och Qwon puisse aller måme å la Messe, Ainsi le veut la libert6, har Beranger sagt. Men kanske skulle det mäktigt bidraga till ofogets stäfjarde, om man sade till läsarne: I egen rätt att bekänna edra egna läror, men I måsten öppet framlägga dem, så att de bli allmänt kända.s Blotta det tvånget skulle säkert förekomma mycket ofog, liksom man stundom sett obildade personer, som djupt och egenkärt pratat och vräkt sig fram, begynna blygas aå deras utgjutelser blifvit noga i protokoll upp. fattade och ordagrannt för dem upprepade. i Många läsarehötdingar skulle säkerligen inna sig högeligen besvärade af en sådan öppen exposition: de skulle skämmas för let myckna bullret och munvädret, om de! tvunges till den bekännelsen, att första mo! tivet till deras separatism är att få utösa förbannelser öfver kyrkan och hennes pre siurskap och fremstalla sig sjelfva seåsom:! syndfria helgon, berättigade att utdela ovilkorlig syndaförlätelse. Vore de tvungnre alt icke blott slå omkring sig med vissa ekriftens epråk, dem de icke förstä, utan på rent allvar att bestämma dogmer och klart framlägga hvari dessas skilnad från kyrkans består, så skulle deras ställning Hi ganska brydsam. Som det ou är, Gäå de få verka i mörkret och utan kontroll, ; lir frukten af deras verksamhet antingen sjelfrätttärdige skrymtare eller förtviflade sjelfmördare. Å andra sidan kan bränvinet framvisa ett lika fullständigt praktexemplar af fylleriets verk och gerningar: der och hvar en vefolkning, som småningom förfäas och utarmas, försjunker i lättja, liknöjdhet och brott, förlorar den kroppsoch själsspänstighet, hvarmed den förr förstod att kämpa mot ett härdt klimat och aftvinga det vilkoren för trefoad och sjelfbestånd, hotande att redflyttas från en vacker rang bland nationerna till rangen af ett försupet och lumpet slägte. Derhän har det, Gudi lof, ännu icke kommit, men ditåt går det, om. ej hjelp mellankommer. Vid föredragning hos stadsfullmäktige i förgår afton af den beräknade inkomstposten, afgift för utskänkning och utminutering af bränvin, 350.000 rdr rmt:, begärde en talare få i protokollet antecknadt, att han fann det för hvarje rättsiot menniska kränkande, att budgetförslaget upptog en så enorm summa, uppkommen genom ockrande på hulfvudstadsbefolkningens värsta last, och ansåg han beloppet n göra ett ganska väsentligt hinder för alla genomgripande reformer i detta hänseende. En hvar förstår och egkänker sin aktning åt den känsla, som dikterat detta yttrande, men det är icke lika lätt att få rätt på tanken deri. icke är det väl skatten i och för sig som är ett ondt, ut.n det beskattade, och icke minskas väl detta onda derigenom, att skatten borttages? När romarne hade fördrifvit konung Tarquinius, ville de icke att någon skulle nyttja grödan på hans åkrar; de afhöggo säden och kastade den i Tibern att der ruttna; de ansågo den oren och förbannad. När deremot en hofman dristade i underdå: ighet göra Ludvig XIV föreställningar mot den smutsiga vinst, som till konungens handkassa inflöt från renhällningen i Paris, tog konungen upp en louisdor, höll den för hofnonnens näsa och tfrågade: luktar han smuts den här?? Ar det af det skälet som hr v. K. ogllar inkomsten af bränvinsutskänkringen ? När romarne kastade Tarquinii gröda i Tibern, så vunno de åtminstone sitt ändamäl: de blefvo af med den. Men om bränvinsskatten bortkastas, så vinnes ju dermed up penbarligen intet annat än att varan förökas, emedan hon då kan hållas folket tillhanda för bättre pris. Vare dermed huru som helst, så är syftningen i hr v. K:s trande aktningsvärd, och jag ber den talaren om urs: k:, ifell jag af det kortfattade referatet låtit lörleda mig att uppfatta hans yttrande oriktigt. Mina anteckningar upptaga ännu it par ämnen, som skolat behundlas i denna krönika, men tid och utrymme?... ni känner ju frasen. Det var från början icke mia mening att bjuda på mer än en liten ap. titssup, och nu har jag i stället traktera med bränvin hela tiden. Visserligen borde derpå följa någon lätt dessert, men jag får göra eom en viss engelsk författare (Hamil ton), hvilken afslutar en af sina berättelse med den öppenbjertiga förklaringen: ?Nr orkar jag ej ekrifva längre på detta.s H. R. —