Aftonbladet – 26 augusti 1865, sida 3

Hvad stort sker, sker tyst. Häromdagen ;fverroskades man af underrättelsen att Suez-In äset var genomskuret, efter det man knappt Y jade sport något om det stora företagets FE ortgång, allt sedan. för icke så längt till-)? aka, själen deruti, hr de Lesseps utskreks f såsom en opraktisk fantast. k I dag beundras hans verk af en verld, och van sjelf räknas bland samtidens storheter. 2 )ch med rätta, ty han harlöst ett stort prod lem, som förelegat i sekler och betraktats ? asom olösligt. Det är en sällsynt Jycka,? tt bäraren af en stor tanke, åt hvars förd rerkligande han egnat hela sitt lif, får med ! gena ögon skåda sitt verks fullbordan och b riumfera öfver lillklokhetens begabbelseri och småsinnets ilska. Men hvarje sådan k eger innebär en kraftig uppmuntran åt aryetarne uti alla riktningar i mensklichetensf jenst att icke förtröttas, icke läia modet! pr jedslås af de svårigheter, som tyckas hopa sig på vägen. Att den tillika skulle verka som en varning för det dufna men sjelfdJoka småsinnet, kan icke begäras, och man år dagligen och stundligen se förnyas dett mycket gamla skådespelet, der förbålt vig-; ga flygfän surra och väsnas kring en stor ! ide, ofta menande sig ha nedgjort denral, terföre att hon går så långsamt sin vägg fram, icke aktande på deras fjesk och fnask., Men hur hon tår och går, så blifva de vig liga fjeskarne snart efter, och fantasterna l illena hinna fram till målet — se der Bå-, rangers dårar, som rädda verlden. Midt( bland oss står för närvarande en lit.n väldig l i c t t i s f Skaudinavenfresser? och bugar sig sju resor ill jorden, ömsom för 80 millioner ryssar? imsom för 735 millioner österrikare och 19 millioner preussare?, artigt förklarande att man gerna kan bära namnen ryss eller tysk, Pniär man har till medskyldiga hela Sverge, med undantag af ett litet parti fantaster?. Historien utmärker särskilda personligheter med namnen ?den siste greken?, den siste romaren? o. 8. v.; hvar ?den siste sven-, sken? icke är att söka, vet man nu, men , nkor bogaren icke anlägga ?namnen Tyss, eller tysk? förr än han får Phela Sverge till j medskyldiga? i sina krumbugter, så är det; fara värdt att han länge nog får dras med; namnet svensk. En annan lika väldig Skandinaveniresser, hvilken, naift nog, sjelf upprepar den be-, kante aristokratiske routns cyniska fras: jag l, tackar Gud att jag blir klokare med hvar dag? (eller lika ofta som han bytte om åsig1. ter), har debuterat med en artikel, som,l, ledsamt nog, kommit en liten smula för sent: den skulle ha verit den sötaste lukt i ?det, höga herrskapets? näsa, om den hade kommit fram under dettas vistelse inom vära!. landamären. Artikeln är en redogörelse för en i Leipzig utkommen — enligt uppgift polsk broschyr, som vill att polackarnel. ?skola frivilligt och enhälligt afstå från alla revolutionära frihetssträfvanden, uppriktigt när a sig Ryssand och med hängifvenhet understödja det i utvidgandet och befästandset af dess makt och storhet! Den svenska tidningen har ingen enda anmärkning att göra mot detta vackra program. Htar och en, eom har något sinne för fosterland och ära, begripernog eljest, att ingen polack kunnot nedskrifva dessa helgerånande ord, medan hans bröders blod ännu ropar ur jorden. Det är uppenbarli gen en krok, utkastad af Ryssland eller någon dess skrifkunnige vän. Men hvad i Herrans namn har Ryssland att göra på det området, på idgernas och opinionernas fält? Hvarför vöjer det sig icke med att fortsätta sitt bödelsarbete, att skramla med sina bajonetter? Kommer det icke fram med sina horder på den vägen, icke kommer det fram på disknssionens väg. När bonddrängarne förr i verlden ville våga en dust med Upsalastudenterna, så höllo de sig vackert på stadens torg eller på ängarne utanför tullen; de försökte icke att tränga in på Gustavianum och tala latin med sina motståndare, ty de visste ganska väl att de derigerom blott skulle försätta sig i en falsk position. Och så mycket förstend borde väll äfven en ryss kunna ha. Må hvar och en hålla sig inom sitt fack; endast då gäller han hvad han kan gälla. Det är för öfrigt otänkbart, att Europa skulle vilja råga måttet af brottslighet emot Polen genorn att understödja en sädan sjelftmordspolitik som den här ofvan entydda, hvarigenom Polen skulle på en gång tillintetgöra de i tysthet eroende skördarne at sina hjeltemodiga ansträngningar. Samtiden har här vid lag ett tillräckligt tungt ansvar att bära ändock, och det är fara värdt, att när historien en gång skyfflar undan gruset från vår tids verkoch underlåtenhetssynder, en eller annan stormakt kommer att på henne göra samma intryck som den vanslägtade roma ren, hvilkens under Vesuvii aska begrafda hus för ett par år sedan aftäcktes i Pompeji. Han hade öfver ingången låtit inrista de nesligt välteliga orden: Salve lucro! hvilket icke räddade honom från att uppslukas af vulkanen, som först efter aderton sekler afslöjade hans emutsiga valspråk och prisgaf det åt efterverldens förakt. Emellertid är det ingenting ondt uti att dylika funderingar, som broschyrförfattarens, få se dagen; dels kan det vara godt att veta hvar man bar sitt folk, och dels kunna de möjligen, mot sitt syfte bjelpa till att ruska upp her mens helsosamma känsla hos vår liknöjda tid. Det hände gubben Bileam att han välsignade när han hade kommit utför att förbanna, och så kan det tillätventyrs gå äfven för ryssvännerna i Europa, om de också ej äro några profeter eller ha så ypperliga kreatur att rida på, som Bileam hade. Det finnes i Europa en suverän, furst Kusa, som tyckes ha tagit vår Gustaf Il till regentföredöme. Först verkställde han en oblodig revolution, icke olik 1772 ärs svenska, och nyligen reste han till Ems för att på afstånd betrokta genomförandet af den impopulära åtgärden, tobakens förvandling till regeringsmonopol, alldeles som; Gustaf den III reste till Aachen för att der afvakta ordnandet af de olyckliga bränvinskränglen. Derifrån skref han några bref till Schröderheim, ur hvilka rätt märkliga utdrig meddelas i de af Geijer utgifna Gustavianska papperen.? Behöfves strängIhet?, yttrar han deri bland annat, 7så skadar det icke, att rådet under min frånvaro lutöfvar den. Om det sedan behöfde än