genom hela folket går väl numera också er gönska stark elegtrisk ström af fosterländsl ing, förutan hvil sig icke kunn: eom tolk, hvarken inom sig eller i der historiskt nödvändiga kampen med an dra folk om tillvaron. Vi ha, med andre ord, omsider vaknat till allmänt medvetand om hvad vår pligt mot oss sjelfva säson folk i detta fall bjuder. Folke står snar som en man? rustadt till uppoffringar, til ny verksambet, för att allmän upplysning skall blifva en verkliggjord sanning. Na tioners grundwakt, arbetaren, vare sig på bygden eller i staden, han som hittills kno tat öfver ?uppoffringar åt skolor och dylikt? har omsider på mångfald:ga håll framtrid med nya, sjeltvilliga, glada uppoffrivgar jus för detta ävdasmäl. Och hvilket bland stän den? gick vid sista riksdagen väl framföl bondeständet i uppoffringslast och nit då de gällde den första allmänna skolen!... Detta var gifvet, skulle det väl ytterligare och särskildt behöfva hevi as att lands tinget kan och bör och måste blifva ett a! de ullra förnämsta verktygen för undervis. ningens utbredande och ordnande inom lan. dei? Skola vi iro på de med det gamla alltid belåtna och anse domkapitlen, stifts. styrelserna i detta fall utgör. de rätta och enda berättigade mellanhju!en i samhällets stora urverk? Behötver det väl ytterligare ädagaläggas, att kyrkans stora uppgittären helt antan än skolans, att skolsn endast lider at att fortfarande klämmas mellan ky kans och statens på skilda bottnar arbetande verkstäder? Så lä stat och kyrka varo hos oss ett, så länge statskyrkun andades död och dom ing öfver det religiösa lifvet, hörde det till ordningen att skolun sköttes af kyrkan både för egen och statens rakning. Men älven hos oss har det religiösa lifvet åter örjat vakna, och friheten, hvilket är detsumma, likaså. Detta lif kan icke undgå att brytas, för att såmedelst stäckas, i be kännelsernas strider, och tecken dertill låta sig redan spörjas. Skolan har icke och bör icke hafva något med dessa strider att beställa. Den bör oberoende af alla bekännelsernas skiftningar liksom af allt statskyrkans dogmtvång tå verka sitt verk. Den hör till det medborgerliga lifvet, icke t.l det kyrkliga. Den enskilde, kommunen, staten... endast de hafva med.skolan att skafla; presterskapet endast, såvidt som detsammas medlemmar, jemte deras kallelse för kultens? upprätthållande, äro fäder, kommunalmedlemmar, medborgare, Må äfven, såsom landstingsförordningens män också tänkt sig det, domkapitlens verksamhet för skolan fortlara, eå länge kyrkan hur frd och tid nog dertill. Ala goda krafter böra för densamma anlitas. Men den öfriga allmänna medborgerliga verksamheten i och genom landstingen för folkuppfostran ersätta de icke. Gäller alltså blott att finna den rätta formen, de rätta formerna för den nya sjelfverksamheten i förevarande fall. Siatsmaklerna hufva sjelfva erkänt landstingsinrättbingen kunna vara en sådan. Det ligger också i sakens och i den inrättningens na:ur, att så skall vara. Med socknarnes enstaka skolarbete, domkapitlens formella embetsuppsiat derötver och statsförvaltningens allmänna vidmaktböllande af systemet är på längt när ici It gjordt. Deensiaka punkruvas Hf behöfver samband, det naturliga samband, som de särskilda orternas och befolkningarnes förhållanden möjlisgöra och rordra. De få detta i länen, i landstingen. Skolsystemet skall först på detta sätt kunna fullt vaturenligt, lifskrafögt utbilda sig. Allt anvat system? är mera konstgiordt. Arbeet för de olika skolbildningarnes samverkan i och genom rotskolon, den allmänna fasta skolan eller fockenskolan och den högre landtskolan (landsbygdens elementarskola?) skull 2enOm undervisningens upptagande till föremål för landstingets verksamhet bära fullkomligare frukt. Systemet? tår ej vara blott en förordnings-formel. Det skall växa, växa naturligt fram ur de gifna lifsförhällondena, lifsvilkoren, och dessa skola förblilva stympade, så länge länen, dessa naturga, naturbgt bildade områdena och kretsarne i och för det nationella lifvet, icke ipträdt med den verksamhet som dera tilltom mer. (Forts.) EN