Aftonbladet – 25 augusti 1865, sida 3

träden afgifna rapport, grunt ans för det den afdelning af polismän, hvilka skulle under mitt högsta befäl hafva genomtågat Stadssmedjeoch Westerlånggatorna, derunder användt sina battonger jemväl mot enskilda personer, som varit staende i mynningarne at de till dessa gator löpande gränder, och detta endast tör oqvädinsord, men icke derför att samma personer skulle förötfvat något vald, vare sig å egendom eller annan person, får jag detsamma. hvarom först nu blifvit fråga och hvaröfver jag således icke förr varit hörd, till alla delar bestrida. Då jag sjelf icke kunde vara tillstädes öfverallt. grundar sig naturligtvis en stor del af hvad uti min berörda rapport förekommer, de uppe lysningar, som blifvit mig af mina underordnade meddelade. Så äfven den uppgift, på hvilken herr. advokatfiskalen i detta fall tagit fasta. Sjelf har jag nemligen icke sett eller hört någon ä de uppgilna ställena hvarken af sagde eller någon annan anledning blifva med battong sla; när jag för sammäantattande at min gavarande rapport anställde förfrågan, huruvida någon konflikt mellan folkhoparne och polispersonallen ifrågavarande afton egde rum efter det uppträde i hörnet af Mynttorget och Stadssmedjefalan, hvilket jag irån södra ändan af Norrbro, der jag först stannat, sjelf observerade och hvilket föranledde mig att begitva mig dit, fastän polisstyrkan vid min ankomst redan var långt lramtör mig på Westerlånggatan. svarades att detta icke varit fallet. såvida icke någon konstapel undantagsvis användt sin battong mot dem, som i grändernas mynningar öfverföllo polisen med skällsord. Genomläsas de närmast föregående raderna af rapporten, torde detta förhållande äfven framstå fullt klart. Der heter nemligen: Poliskommissarien Tinggren förde befälet öiver konstaplarne, och jag, åtföljd af vakimästaren Eriksson i poliskammaren, denne civilklädd, följde efter på något afstånd. Der jag då amgick var alldeles tyst och stilla. Fram emot akbrinken anträftade jag konstaplarne Enlind och Wahlström, af hvilka den sednare då omtalade, att han bli af en person med knif sårad ena handen. Åttöljd af dessa framgick jag deretter den nära nog tolktomma Westerlänggatan ill Jerntorget, der kommissarien Tinggren med polisstyrkan påträffades. Af perukmakaren Erikssons, gesällen Petterssons och skräddaren Klercks all hr justitiekansleren mot mig ingilna angifvelsesknifter och de båda förstnämndes muntliga ppgitter inför kongl. hofrätten den 10 sistlidne Maj inhemtas äfven, både att jag framgick lenna väg först en god stund efter det polisstyrsan under kommissarien Tinggren passerat och utt jag dervia var åtföljd af blott ett par konstaplar. Under bestridande af sanningsenligheten uti hr idvokatfiskalens i öfrigt helt och hållet obestyrkta uppgift att omförmälda våld blifvit utvpivadt i min närvaro eller med mitt samtycke, år jag för den skull yrka att intet afseende nåtte fästas å hans derpå grundade ansvarstalan. Vidkommande deretter päståendet att jag sedvare samma afton vid min och mig följaktige constaplars ankomst till Köpmantorget, ehuru ler icke dä funnits någon folssamling, utan enlast få personer varit å torget synliga och dessa cke på nagot sätt fridstörande, likväl, enligt sammanstämmande intyg af flera vittnen, skulle opat: slå, slå, utan att dock denna befallning, vidt utredas kunnat, kommit till verkställighet, nödgas jag forttarande på det bestämdaste betwida sanningsenligheten af dessa vittnens, enigt förmenande, sammanstämmande? intyg. Om tilldragelserna vid ifrågavarande tillfälle natva ej mindre än elfva vittnen blifvit hörda. f dessa äro fem anställda i tjenst hos tidningen äderneslandet, som icke allenast i allmänhet sjort sig känd för att vara upptlylld af smädelser och osanningar, utan särskildt hvad mig och volisen beträftar ådagalagt en ilskaoch förfölelse utan alla gränser, och kunna för den skull sägas egna sitt lifs verksamhet åt lögnens och ortalets tjenst. Af dessa fen. hafva fyra bestämdt uppgitvit, att jag vid tillfället skulle utopat: sla, slå?, hvaremot en, konstförvandten Holmsten, ansett sig icke kunna taga på sin ed wruvida jag fällt detta uttryck eller ett alldeles notsatt, som iag sjelf erinrat mig vid tillfället iatva uttalat. Utom det i och för sig besynnerliga och osanolika deruti att jag, etter att nyss förut hafva ugnt och vänligt tilltalat konstförvandterna, utan ågon särskild anledning skulle låtit undfalla nig de nakna orden: slå, slä, anser jag mig vöra fästa uppmärksamhet vid ännu några omständigheter uti dessa vittnesmål, som enligt mitt rmenande ådagalägga deras otillförlitlignet. Då Malmström, Borglund, Holmsten och Engeström ippgitvit att jag skulle haft yttrandet först när ag hunnit till hörnet af huset vid Köpmantorget, ller ungefär 44 tot, d. v. 8. mera än 7 famnar rän porten åt Köpmanbrinken, har nemligen Rosenborg pästätt att jag dervid ej skulle hafva wunnit mer än 1!2 famn från porten. Vidare hafva Malmström och Borglund uppgifvit att nga konstaplar befunnit sig invid mig, då yttandet fälldes, då Rosenborg deremot förmält att let varit en befallning åt konstaplarne, hvilka befunnit sig före och efter mig, samt Engeström påstått att de flesta konstaplarne voro kort före , men äfven några efter, men Holmstån förat sig j ens hafva sett mig, då yttrandet älldes, utan blott känt igen min röst. Uti den if Malmström, Holmstn och Borglund algitna, len 7 Juli 1864 under edelig förpligtelse underecknade skriftliga attest, som ligger till. gruud r ifrågavarande, af litteratören? Minnich nyoi ig gjorda angifvelse, förmäles att efter berörda yttrande razzian fortsattes åt Österlånggatan. lå deremot vid förhöret inför kongl. hofrätten len 22 Maj detta år uppgifvits al Malmström, utt jag aflägsnat mig uppät Köpmangatan, af Borglund att han derefter icke sett mig, emedan van gått till sitt arbete, och af Holmsten att an hvarken såg mig då yttrandet skulle blifvit ; äldt eller sedermera. Af hvilken annan som helst in en uti tidningen Fäderneslandets tjenst anställd person skulle vet för öfrigt anses bra djerft att, då man icke närmare känner min röst, på in ed taga det jag skulle hafva fällt yttrandet, stän jag icke var vidare synlig då detsamma älldes. Förete berörda vittnesmål redan i och för sig betraktade besynnerligheter, som måste göra dem mindre trovärdiga, så torde detta i ännu högre rad blifva fallet, om de jemföras med hvad öffa sex vittnen i målet upplyst. Utom det att sulla dessa sammanstäimmande på det bestämdaste motsäga de fem konstförvandternas uppgifter tt skrik och våldsamheter egt rum på Köpman orget och trakten derinvid, under det jag var der illstädes, inhemtas nemligen af konstapel Jonssons, vinskänken Hultins och kyparen Lindgrens vittnesmål, att jag s.raxt efter samtalet med konstförvandterna uti norra brinken medelst signalpipans användande sammankallat poliskon-j staplarne och, på sätt restauratören Sjögren samt konstaplarne Enlind och Wahlström äfven uppyst, derefter uppför brinken öfver Köpmantorget begifvit mig till Köpmangatan, utan att dervid g utdelats eller ens något folk, emot hvilket Id kunnat utötvas, betunnit sig på stället, än mindre jag om sådant gifvit befallning. För denna vittnestaflas fullständiga belysning fordras ytterligare blott att framhålla de upplysningar, som Hultin och Lindgren lemnat om det sanningslösa innehållet at den af dem under edlig förpligtelse underskrifna, af Munnich ingifna vittnesattest angående ifrågavarande tilldragelse och Sjögrens likaledes på vittnesed meddelade intyg om Hultins och Männichs. under förklarande att ingen edgång skulle komma i fråga, gjorda törsök att förmå honom underteckna en attest om hvad han icke kunde såsom sannt edligen intyga, samt Hultins eget förebärande att han vid undertecknandet af den oriktiga attesten ale fun