Aftonbladet – 24 augusti 1865, sida 3

tigt blifva sg sjelt igen bland goda och älskvärda bekanta. HEtt trefligt hvardagsrum i fami jelifvets sköte är en behaglig of vergå.g från en bullersam gästgitvargäård eller ewt spleen artadt kyffe i ett hotell. — Nå, det förävdrar saken — slöt de många gissningarnes man, och straxt derpå sade vi hvarandra farväl, han för att söka sitt hem i kejsarstaden, jag för att finna ett ät mig i Mähr ns mörsta stad. Jag visste, att jag skulle röna ett vänligt mottagande af meuniskor, hvilkas bekantskap jag gjort i mitt tädernesland, i det för dem fjerran Norden, dit omständigheterna fört dem och som de lärt dem aw älska, I:ksom de sjelfva vunnit en och hvar, med hvilken de kommit i personlig beröring, och alla som hyst intresse för deras konst. Här i materialismens stad voro dessa konstens barn födda. Här, bland vä och ångmaskiners brus, såg hon dagens ljus, denna konstens akta dotter, hon, som vi så ofta beundrat och som gjort namnet Wilhelmina Neruda så kändt i Norden. Redan i vaggan fick hon af sina genier den underbara gåfvan att förtrolla genom sin strängalek, och vid blott fyra års ålder började hon förvåns verlden. Mellan de målade kulisserna eller på den stora kon serttribunen hade jag ofia hört henne rycka publiken med sig, medan hon sjelt stod der, festligt smyckad, som värdinna för de talrika gästerna. Nu såg jag henne i det komfortabla hemmet tillsammans md den man, hvilkens konstnärsnamn nu är knutet till hexnes, omgilven af sina föräldrar, sin bror och syster, hvilka hon så vasentligt bidregit till att in rodueera hos publiken, samt flera kon, hos hvilka måhända glöder en gnista af det snille, hon sjell eger. Hon var hemma. Den lysande drägten var utbytt mot en enkel kläd ning: men tonerna voro desamma, när hon drog stråken öfver strängarne. Hon spelade för oss allena. Hon nöjdes med ett hjertligt tack, i stället för det stormande bifall. hon var van att skörda. När Ludvig Norman satte sig till pianot och lät fingrarne löpa öfver tangenterna, fattade hon violinen och talade med; det var ett samt), sådana makar värdigt. När så en sädan matine musicale var slutad, företog man promenader i trakten. Bränn är en stor stad med mycket vackert läge. Här ha vi bergshöjderna Spielberg, med citadellet af samma namn, som förr inrymde ett af de österrikiska statstängelserna, och der den italienska skalden Silvio Pellico satt fången i åtta år — hvilken fängenskap han sedan så gripande beskrifvit; här ha vi Franzensberg med ett monument och vackra promenader. Här finnes en mängd trädgårdar, der öl serveras i såar, samt den stora och trefliga parken Augarten, der de särskilda regementenas utmärkta musikkårer förlusta de promenerande. Militärmusik får man i det hela taget nog af i Österrike, och öfverallt är den god; men så användes ock mycken kostnad derpå. I Brinn räkade jag kompositören Gungl, som var chef för en regements musikkår; med sådana personer och sträng tjenstgöring är det förklarligt att någonting kan åstadkommas. Men trots allt detta lär väl svårligen någon, utan en så speciel anledning som jag hade, slå sig till ro i Bränn för längre tid. För mig är namnet Neruda och den bukett af toner?, hvarom poeterna sjunga, det minnesrikaste från fabriksstaden. mm — re