Aftonbladet – 23 augusti 1865, sida 2

der hvarje grof och knölig stam innesluter ett kraftigt lif, som hvarje vår förnyas, och öfver hvilket tiden icke tyckes hafva någon makt — för dessa, säga vi, äro träd en källa till hemlighetstull glädje, som nära gränsar till sällhet. Sådan var Beatrices känsla. Hon älskade träd; hon visste icke hvarför, men hon älskade dem. Ingen dryad har någonsin älskat dem högre, och denna afton var det synnerhet denna kärlek som gjorde att hon kände så föga fruktan. Hennes skogsvänner omgåfvo ju henne på alla sidor. De voro stora och mäktiga, och hon kände sig såsom ett mycket litet och svagt barn vid deras sida; men de voro hennes vänner. Beatrice kände det, och medan hon satt der med armarne slagna kring Gilberts hals, hade hon en dunkel känsla af lycka, och med sin ålders omedvetna egoism gjorde hon det så beqvämt för sig som möjligt, under det den stackars Gilbert kände sig nära att svimma af den ansträngande, tvungna ställningen och af smärtan i sin svullna fot. Slutligen kom hjelp. De hörde en hästs hofslag på vägen. Gilbert började att ropa. En paus följde, och derpå hörde man huru hästen närmade sig och en mans högljudda fråga: tcHvem är der?4 Gilbert ämnade svara, men Beatrice förekom honom. cJag är Beatrice Gordon, sade hon; egarinna af CarnoosieX, tillade hon med sin barnsliga värdighet. Ahl!4 yttrade främlingen i en ton af öfverraskning, som röjde att hvarken Bearicee namn eller vistelseort voro honom obekanta,