Aftonbladet – 23 augusti 1865, sida 2

rösten och fann Gilbert sittande på en kull fallen ekstam. Jag fann dig ändå till sluts!? ropade Beatrice. Jag -har vrickat min fot, Beatrice; jag kan inte gå; spring hem och säg till at de komma och hemta mig.? Hon trodde att det endast var skämt, och då han öfvertygade henne att det icke va det, skyndade sig Beatrice tillbaka ehuru hon var nära att gråta. Hon ilade framåt i största hast och snafvade mot trädrötte: och grenar, som fallit af under de sista stor. marne; men denna väg, som var så kort då hon gick in i skogen, hade blifvit för underligt lång, då hon skulle vända tillbaka. Det var en bred all med en liten fläck a: himmelen och en stor stjerna, men Beatrice såg hvarken jerngrinden eller Carnoosies upplysta fönster. Hon stannade plötsligt. hjelplös och bäfvande, och i sin ångest ro ade hon: Gilbert! Gilbert!? Lyckligtvis örde han henne. Hans röst ledde henne ännu en gång tillbaka till honom. Med et gladt anskri sprang hon i hans famn, tryckte sig tätt intill honom och dolde sitt ansigte vid hans bröst. Gilbert led en häftig smärta, men bekla. gade sig icke. Han höll Beatrice i sina ar. mar och tröstade henne, och hon såg skygg! upp till de ståtliga träden och undrade öf. ver deras tunga, nickande grenar. Månen hade längesedan gått upp och nedsände från zenith mjuka, darrande strålar som försilfrade mången gammal stam på sin färd. i Jag tycker om träd?, sade Beatrice plötsigt. SHvarför det?? frågade Gilbert, frapperad af den ton, med hvilken hon hade yttrat dessa ord. Men barndomen har sällan förmåga att