Aftonbladet – 22 augusti 1865, sida 3

; d j I i j någonsin sett några flytande isberg, af det förberedelser iakttagits?, hvilket här vore I förutsatt. Märkvärdigt nog emottogs detta ovanliga I förslag med det varmaste intresse, och icke blott inom Englands vetenskapl ga kretsar, Jutan äfven inom de nautiska. Geographical I Society, som räknar nära 2000 ledamöter, I hvaribland landets förnämsta sjömän och vetenskapsmän, understödde detsamma; likaså pressen. Det rönte motstånd endast i Times och några få andra tidningar, hvilka äro bekanta för att motsätta sig allt, som Jej erbjuder omedelbar köpmansvinst. Under tiden, och före Geographical Societys nästa sammankomst den 27 sisthdne Februari, hade sällskapets president, sir Roderick Murchison, inbändigat ett till honom redan den 9 Februari afsändt bref ifrån en af sällskapets utländska hedersledamöter och korrespondenter, den genom sina verldsI bekanta Geographische Mittheilungen så namnI kunvige dr August Petermanni Gothe, hvari författaren väl på det högsta gillade resans ändamål, men tillstyrkte en helt annun väg för densamma, nemligen endast en sjöväg, och denna rakt utåt Greenwichs meridian, omedelbart ifrån Epogland till Nordpolen. En blick på globen eller en polarkarta upplyser att denna kosa går vid 80:e breddsgraden fram på omkring 18 svenska landmils afstånd ifrån Spitsbergens vestra kust och du! b Jt så långt ifrån Grönlands östra kust, eller så aflägset ifrån land på ömse sidor, att, enligt hvad Petermann genom bestämda data ådagalägger, den utmed Spitsbergens och Grönlands kuster bildade strandisen icke når dit, utan emellan sina yttersta gränser lemnar en hela året öppen farled, i hvilken väl flytande packis, alstrad af strandisens söderbrytning, kan påträffas, men icke bildar något för ett mot is bepansradt propelierfartyg oundvikligt eller oöfvervinnligt hinder, och der men ej heller slaget som träffas i det nordsmerikanska ishafvet och i grannskapet af Spitsbergen, och som härstamma ensamt ifrån fastlandens glacierer. Frånvaron af isberg på det föreslagna farvattnet ger Petermann anledning till den slutsatsen att utmed ifrågavarande öppna farled, såväl som vid sjeliva polen, icke finnes något närbeläget högland, från hvars glacierer isberg skulle kunna halka ut i hafvet, och att kosan rakt norrut, emellan England och polen, sålunda kan anses vara öppen året om för behörigen utrustade ångfartyg. Denna kosa är blott 2400 nautiska mil (40 eqvatorsgrader) lång; hvaremot man har lika lång väg från London endast till Davis Sund, södra inloppet till Baffinsviken. Hela den af kapten Osbtorne föreslagna krokvägen emellan London och polen uppgär åter till icke mindre än 4000 nautiska mil, oberäknadt afvikelserna från kosan till följd af talrika isberg och mer än halfva året isbelagda fjordar och sund. Expeditionen, bestående af två till isbrytning b:pansrade ångfartyg, borde enligt Petermanns åsigt afgå från England nästa år 1866 redan i början af Mars, innan drifigen från Siberiens kuster hunnit tylla hafvet öster om Spitsbergen. Man kunde under gynnsamma omständigheter hinna till Nordpolen inom tre till fyra veckor, och befinna sig på denna intre-santa punkt när solen der återses och polarsommarn börjar. Under de följande sex sommarmånadernas oafbrutna dagsljus hade man god tid att undersöka hela polarbassinens vestra eller amerikanska gräns, från de nordligast bekanta uddarne af Grönlana ända till Beringssundet, emedan den asiatiska kusten redan är genom de ryska ishafsexpeditionerna temligen väl bekant. I September eller Oktober ekulle ett af skeppen återsändas hem, med underrättelser om de gjorda upptäckterna, medan det andra öfvervintrade vid någon så nära polen som möjligt belägen kust, för att anställa vetenskapliga iakttagelser och de igenom granska en af sjelfva urkällorna till den norra jordhalfvans meteorologiska system. Det hemsända fartyget skulle återvända på våren 1867, till biträde åt det öfvervintrade, antingen för att bistå dess besättning på återfärden hem, eller för upptäckternas vidare fullföljande. En dylik expedition vore enligt Petermanns föreställning mindre äfventyrlig än någon hittills försökt polarfärd. Den egde under 80:e bredaegraden i Spitsbergen och dess hamnar en fast punkt för oafbrutna förbindelser med England, dit man deritriån kunde med ångfartyg komma på 14 dagur; och från Spitsbergen hade man blott nägra dygns färd till polen med ett för ändannået ntrustadt ångfartyg. I häftena III, IV och V af Geographische Mittheilungen för innevarande år har dr Petermann egnat öfver 64 tätt tryckta qvaitspalter åt detta ämne, och bifogat en särskilldt deraf föranledd karta, öfver norra och södlra jordhalfvan, från polerna till 209 bredd, )på hvilken haninförtalla hittills bekanta upptäc:ker, såvälöfver kusterna, som öfver gränserma ör packisen och för isbergens farleder krimg begge polerna, samt med särskilda färgrer utmärkt de från alla kända iakttagelser häredda gränserna för hafvets varma och kallla trömmar på begge halfkloten. Bland amnvat visar denna förträffligt utförda karta let för mången sannolikt öfverraskande feomenet att den bekanta varma Golfströmnen icke blott löper vester om Spitsbergen, utminstone upp till 809 nordlig bredd, utan ifven att en bred arm deraf framgår österut, öder om Spitsbergen, eller emellan Bärensin och Nordkap, samt att den vidare, vå ett betydligt afstånd norr om Hvita hafvet och ryska kusten, men utmed norra susten af Novaja Semlia, och likaså utmed rorra kusten at Nya Siberiens skärgärd, går inda till Kap Jakan (1759 från Greenwichs merid:an), der den träffar Asiens fasta land och sedan följer detta till 1809, d. v.g. till ortsältningen af Greenwichs meridian på indra sidan polen. Genom ryssarnes ishafsxpeditioner har dess kosa utanför Siberiens trandis blifvit närmare känd; och den var örut för Siberiens jägare och fiskare tilläckligt bekant, för att bland dem beteckwas med ett särskildt namn; fortsättvingen ut Golfströmmen emellan Kap Tscheljuskin 1009 öster om Greenwich) och Kap Jakan eter nemligen hos de siberiska kustinvå