Aftonbladet – 22 augusti 1865, sida 2

hörligt i samma trädgårdar på alla stolskarmarne och sitserna. Från det:a rum gingo de i det nästa — fruns kabinett. De sägo tvenne stolar, ett spindelbent bord och en tafla af en fots höjd, föreställande en lång och ståtlig dam med halsfräs och spetsig hatt, som genast ådrog sig Gilberts uppmärksamhet. Den var icke något mästerstycke, och tiden hade handskats temligen hårdt med densamma; men det oaktadt var det ett visst något i den, detta något, som i ett porträtt berättar oss. om det lefvande originalet på ett språk, som vi icke kunna misstyda. Ehuru åren, som hade gjort den mörka fernissan nästan svart, utplånat den blomstrande rodnaden från de. ungdomliga kinderna och gifvit det hvita, fylliga hullet en dunkelgrå färg, så sign väl damen, efter hvilken porträttet blifvit måladt, ned på dem från duken och såg på dem, efter hvad Gilbert tyckte, med Beatrices ögon. Ja, det var verkligen lilla Beatrice Gordons djupa, mörka, milda och strålande ögon och hennes bfliga, mörka, leende ansigte, som man kände sig så lycklig af att betrakta. Hvilket tragiskt öde än måtte ha drabbat Beatrices italienska stammoder, så vittnade åtminstone icke hennes porträtt, som var taget i hennes blomstrande ungdom och skönhet, om något olyckligt elut. Det strålade af lif och glädje — ett ansigte, som kunde titta fram på en mellan vinlölven i ett sydligt land, leende och ystert som en bacchantinnas. Och likväl förrådde sig den naturliga värdigheten hos de sydliga racerna, denna värdighet, som är fri från stelhet, och som är så ljuf och intagande, uti vestaltens hela hållning och påminde åter Gilbert om lilla Beatrice. Hon hade samma sratiösa och raka växt, samma förtrollande