Aftonbladet – 21 augusti 1865, sida 3

William Napier, Spanska krigets historieskrifvare. (Slut från lördagsbl.) Det andra skedet af Napiers lif hade börat. Efter tjugo tjenstår flyttade han med in fru och sina barn till ett hus vid Sloane Street. För att föra ett endast vegetativt if, dertill var han för orolig och för mycet själfull. Han slog sig på de sköna konterna och idkade på en gång måleri och vildhuggeri. En Aleibiades-statyett af horom vann Chantreys bifall, och afhans tafor slöto kompetenta domare, att han skulle kunnat utbilda sig till en ansedd målare. En bok, Jominis principer i krigskonsten, saf anledning till att han öfvergick till-litteraturen. Han hade i Edinburgh Rewiew gifvit en kritik af densamma, och sedan hans vänner läst denna, förklarade de enstämmigt, att han mäste bli skriftställare. Under en promenad sade honom lord Langlale att spanska krigets historia just vore len för honom mest passande uppgiften. Napier täukte efter och sade slutligen, att han skulle göra ett försök. . Fyra år använde han till förarbeten, År 1823 utkom det första, år 1840 det sjette och sista bandet af det stora arbetet. Alla möjliga källor blefvo af honom begagnade. Hans första steg var att bedja hertigen af Wellington att få begagna hans papper. Hertigen tänkte då ännu sjelf beskrifva sina krig och han ville derför icke utlemna sina egna privata anteckningar, men lemnade honom en mängd officiella dokumenter och lerjemte konung Joseis vid Vittoria tagna portfölj, som innehöll hela dennes militärkorrespondens. Hertigen lofvade äfven att svara på alla de frågor, som Napier ville göra honom. Den sednare har äragit en synnerlig nytta af detta löfte, och Welling:ons tjenstvillighet förblef städse densamma. Lustigt nog hafva just de uppgifter, som öfvergeneralen sjelf lemnat, varit de som mött de största motsägelserna, och inga uppgifter hafva oftare blifvit förklarade för sanna, vanställda och uppdiktade, än just le som flutit ur den bästa källan. Generalivartermästaren Murray afslog tvärt Napiers bön om lån af hans papper, med förklaran, att han sjelf ämnade beskrifva det spanska sriget. Den vänligaste beredvilligheten fann Napier i Paris hos marskalkarne Soult och fourdan likasom hos generalerna Massena, Victor och Dupont. krigsministåren, der man förelade honom alla dokumenterna, 2jorde han den öfverraskande upptäckten, att Napoleon ständigt hade tört tvenne armåistor, en riktig och en falsk. Den riktiga listan, som Berthier hvar fjortonde dag upprättade åt kejsaren, hölls hemlig. Den falska var bestämd att slå fransmännen och sjelfva hären blå dunster i ögonen. För att skilja dem åt, var den riktiga listan inbunden i grönt, den falska i gult band. Historien om. kriget på halfön är det bästa verk af demna art som engelsmännen. ega. Historiesikrifvarens första dygd, sanningen utan partiskhet å någondera sidan, är dess ypperstta egenskap. I England har denna opartisklhet skaffat författaren flera fiender och frarmkallat lord Stanhopes ironiska anmärknimg: Napiers verk öfver spanska kriget är dlen trognaste skildring deraf som utkommit på frenska sidan.? Stilen är förträfflig, och framställningen så klar, att, säsom man pläigar säga i England, till och