Aftonbladet – 21 augusti 1865, sida 2

ett starkt tvifvel. Hon hörde till dessa menniskor, som häårdnackadt betvifla allt hvad de icke se och betrakta trons ljufva och heliga mystår med ett kallt och bittert hån. Den trösten, att tänka sig mr Carnoosie straffad efter döden, var säledes mrs Scot förnekad, och hon var endast säker om tvenne saker: den oförrätt hon hade lidit och hennes hat fill den som hade begätt den ixot henne. Hon satt, såsom vi nyss nämnde, i sitt rum och väntade. Dagen började luta mot sin nedgång, aftonen bröt in; mrs Scots lampa bars in tillika med middagen — mrs Scot spisade alltid sin middag allena — och ännu visade sig icke något tecken till att mr Gervoise ämnade komma. Slutligen, just som middagen var afdukad, hördes rasslet af vagnshjul ute i allen. Mrs Scot skyndade ut, och öfverst på trappan, omgilven af allt tjenstfolket, mottog hon de resande. Mr Gervoise kom först bärande en dyrbar börda i sina armar, en börda, som icke bestod af någonting mindre än Beatrice Gordon i egen person, tungt insomnad af trötthet. Efter honom följde hans hustru med en trött och ledsen min. Miss Jameson, Gilbert och de båda pigorna bildade eftertruppen. Er berrskarinna, mina vänner!4 sade mr Gervoise på sitt vanliga magnifika sätt, i det han sålunda presenterade den sofvande Beatrice för hennes underhafvande. Dessa, som voro helt enkelt och tarfligt folk och icke synnerligt vana vid dylika presentationer, stodo stumma och stirrade framför sig med en förlägen och enfaldig min. Mrs Scot, är miss Beatrices rum i ordning? frågade mr Gervoise. Ja, sir. SVar god och visa oss vägen.