Aftonbladet – 17 augusti 1865, sida 3

turens sfer, utom andens sfer. Underbara naturfenomen måste alltid återföras till för oss obegrpliga verkningar af det gudomliga andelitvet 1 dess förhållande till naturlifvet. Verkliga allmaktsunder kunna omöjligt vara utförda af Jesus, utan blott sådana som äro förenliga med en verklig menniska. Endast som bönhörelser kunde detta tänkas, då likväl Gud vore den egentlige verkställarn. Redan Schleiermacher har (Das Lelen Jesu, sid. 219) uppställt den regel, att ju mer en Kristi handling kan begripas som sedlig, och ju mer verkningsarten är Ik annan mensklig verkningsart, desto mer kan den uppfattas som verklig beståndsdel af Jesu lefverne. Sålunda anser han alla om Jesus berättade under, som ha ew menniskovänligt syfte och kunna anses som menskans inverkan på menskor, som verkliga fakta i Jesu lif. Deremot der inverkningar på yttre naturen berättas, hvilka ej kunna begripas som sedliga handlingar, då är möjligen berättelsen af det slag, som ej mer kan utmedlas ull sim taktiskhet. Stormens stillande, vattnets vinförvandling och spispingsundret räknas till de under, der analogien med den menskliga verkningsarten försvinner och nödvändigheten inträder att på hypotesernas väg förklara saken och återföra det taktiska till det som ligger i denna analogi. Samma ställning har en nyare grundlig och samvetsgrann forskare, teol. professor Weizsäcker, intagit till de evangeliska undren. Ur hela det sätt, hvarpå spisningsundret är berättadt, har denne lärde med säkerhet slutit, att här i sjelfva verket ej blott föreligger den sagofulla inklädningen af en trosmening om Jesus, utan öfverklädningen af en verklig händelse, som i apostlarnes minne framstod så stor, att den i detta kunde anta den undergestalt, som berättas. (Untersuch. iiber die ev. Geschichte, sid. 448). Atvenså dömer han om vattenförvandlingen (sid. 388), och stormens stillande upplöser sig för honom omisskänligt i det underbara intrycket af det af lärjungarna erfarna, då Jesus framstod som en hjelpare i nöden och som en trons förebild (s. 449). Likaså Keim CODer geschichtliche Kristus, sid. 116). Kan en sådan behanåling af de evangeliska underberätcelserna verkligt skada kristendomens sedliga halt och stiftarens höghet? Ostridigt ja, om kristendomen ej är annat än ett inbegrepp ar satser och läror och bibeln ej annat än en gudomhg inspirerad ofelbar lagbok. Men är kristendomen kraft, ande och lif, och icke dogm. bokstaf och lag; då har det ingen fara. Må vi dock betrakta Kristi verk med samma ögon som han sjelf. Hvar har han då nånsin sagt sig ha kommit att frälsa verlden genom tecken och un: der? Tvärtom har han tillrättavisat sina teckenbegärande samtida som ett ondt och lösaktigt slägte. Han har botat sjuka af menskokärlek, cj för att rädda själar. Icke ens till utbredande at hans rykte skulle dessa botanden tjena: ty hvarför skulle han då ålagt de botade den strängaste tystnad? Evangeliets predikan, då som nu det vigtigaste medlet till hans rikes grundande, utvidgning och befästelse, förklarade han för-det äkta tecknet, för andens och kraftens under. Nagot annat tecken skulle hans samtida ej få. (Mark. 8: 11.) Kristendomen är således ej en underanstalt. utan en andeskapelse; ur det lefvande ordet, ur Kristi nyskapande ande hemtar den sin näring. De ord jag talar till-eder äro ande och lif. Fariseerna och sadduceerna begärde tecken för att tro, och om han verkligen för deras ögon stillat stormen, skapat bröd och fisk, förvandlat våtten till vin, gått torrskodd på vattnet. hade de utan tvifvel fyllat honom som Gud. Blott deraf, att han icke gjort sådana under, kunna vi förklara den stora mängdens sega otro och motstånd mot hans person och verk. Ej tecken och under, utan att 7göra dens vilja som sändt honom, hade Jesus erkänt som sin kallelse. Med sådana under hade han blott träffat menskornas sinliga natur och närt fördomen, att Messias framtför allt skulle sörja för deras jordiska väl. Men derigenom att han genom sina verkliga under företrädesvis vände sig till de hjelpbehöfvandes sedliga sinne, förenade botpredikans allvar med den förbarmande kärlekens tröst, att han hänvisade de botade till stillhet i stället för till lifvets marknadstorg, utrotade han redan i bradden all sjelfviskhetens lockelse och beredde sinuena för det Gudsrike som lofvar blott andliga och sedliga fördelar. Bröllopsvinet i Kana kan, bostafligt taget, knappt förklaras ur Jesu sedliga karakter. Hvarför så utomordentlig åtgärd för så ringa sak? Hur mycket lättare förklaras förvandlingen af ett timadt faktum till den sednare undersagan, än vattnets till svin? Sådant gör ej Jesus till mensklighetens frälsare, till medlare mellan Gud och syndare, till Gudsrikets stiftare. Profeten Elisa gjorde ännu större under, men blef ej derför verldens frälsare. Så brödet i öknen! En sådan Messias hade visserligen intagit den stora mängden. Men den evangeliska berättelsens karakter antyder redan tydligt nog, att Jesus ej kan ha förrättat undret på det framställda sättet. Hvilket intryck skulle ej en så oerhörd allmaktshandling gjort på de tusentals närvarande och genast meddelats åt andra tusenden! Men enligt evangeliet gör undret alls intet intryck; de hade intet förstått deraf, deras hjerta var förblindadt: till och med sedan samma under berättas ånyo vara upprepadt. for drade fariseerna likväl af honom tecken för hans gudomliga sändning. Äfven är enligt fjerde evangeliet det efter spisningen mellan Jesus och folket berättade samtalet historiskt blott då begripligt, om en underbar 8 isning icke förutgätt, emedan folket nu som tecken begärde manna, men Jesus söger sig sjelf vara det sanna himmelsbrödet. Härigenom nekas ej undren och det öfvernaOupphörligt utgå Guds nya skapande inverkningar på naturoch verldsaltet. Först härigenom erhåller verldshistorien sitt högsta intresse, blir den mer än en tammelplats för menskliga lidelser, blir den en skådebana för gudomliga handlinga Med rätta säger derför teol. professor Kem (sid. 139): an denna samverkan af den letvande Guden, som andligt befruktar ursprungena för historiens högsta gestalter långt öfver den naturliga uppkomstens och omgifningens krets, är Jesu person svår att förstå. Blott bör denna skaparmäktiga, verldsregerande guds verkan ej fattas som ett sådant ingrepp i mensklighetens utveckling. som vore mensklighetens naturliga lif och Guds skapelseverkan ömsesidigt stridiga. ty tvärtom betinga de hvarandra ömsesidigt. De äro evigt anlagda på hvarandra: i samma evigt gudomliga frälsningsvilja ega de sin utgångspunkt och sitt mål. Vid Jesu inträde i verldshistorien var menskligheten genom Guds föregående uppenbarelser och ledningar fullkomligt förberedd på hans framträdande. Gud lefde alltid i historien; de dolda rötterna till allt hvad som skett voro a tid underbara, I de stora verldsoch frälsningshistoriska vändpunkterna, i de epokgörande företeelserna kommer blott till afslutning, finner blott sin fullkomning, hvad som inledts genom föregående händelser och utvecklingar. Seklers frön mogna då inom år till frukt. Sådana vändpunkter. sådana tider af skapande omgestaltning synas oss med rätta som underbara; de kunna ej förklaras ur den vanliga naturgången. Derför 5r ack kvristendamens stiftelse ett under. och