Aftonbladet – 16 augusti 1865, sida 3

Dauska omdömen om indusirintetällningen i Halmö. I ianke och tro att det ej skall vara våra läsare oangenämt, återgitva vi här nedan ännu en af de bumoristiska skildringar i Folkets Avis från denva utställning: Det fack, hvari Danmark mest utmärker ig på expositionen, är otvitvelakt gt möbelarbetet. Den samverkan mellan konstnären och bandtverkaren, som utpräglar sig i de från vår sida af Sundet utställda enickeriarbeten, häntyder derpå att vi mer än vära grangbor ha närmat oss den samfundsutveckling, då handtverket upphör att vara en Ysämre? verksamhet. De svenska utställerne äro vi skyldiga det vitsord, att det ingalunda är teknisk skicklighet, som vi eokna i deras arbeten. Allt hvad man kan fordra af bondtverkaren är här presteradt, vacker! och nöjaktigt: det är först der konstuären skulle lemva bonom sin handräckning, fom han kommer till korio. Från Kristianstad t: ex. är en buffet af valnötsträ ntetälid, hveri allt det egentliga snickerisrbetet är särdeles väl utfördt — så vackert till och med, att man uppriktigt mäste beklaga ått den kostbura möbeln. l.vilken utan utsiringar hade kunnat få piats hvar som helst, blifvit totalt törderf vad derigenom att rnickaren af brist på konstnärligt biträde sett sig nödsaka : sjelf tillaga nägot som skall se ut som djurhufvuden och vilda löglar femställda i bild huggeri, men som är eå obeskrifligt naiv! utfördt, att det nästan erinrar om Eskimäåerns konstförsök. Onekligen är. mycket gjordt i Sverge för att höja handiverkerierna från deras nedtryckta ställning; men att i denna riktning återstår mycket, ser man vid granskningen af sådana arbeten, der den mest omisskänneliga tekniska skick lighet hämmats al brist på konstnärlig vägledning och hjelp. I våra silf erarbeten spåra vi likaledes enom jemförelsen att konstakademiens inflytande har gjort sig gällande, men detta är nägot ensidigt representeradt, i det att vår största utställare, konstflitslotteriet?, nä stan uteslutande har utställt arbeten efter teckningar af bildhuggaren Peters, hvars modeller nästan alltid utmärka sig genom konseqvent stil och en änslående originalitet; men deremot icke alltid förenar det nyttiga med det sköna och icke sällan uppoffrar det sköna för det egendomliga. Bland svenska silfverarbeten förekommer ett som isynnerhet skall ådraga sig de danska äskådarnes — men isynnerhet åskådarinnornas uppmärksamhet — , nemligen en brudkrona. Folkseden att den jungfruiiga bruden på sin hedersdag bär drottningssmycket, är en återstod från forntidens romantik, hvilken ännu qvarlefver hos den svenska och norska allmogen. Denna enda dag bär hon kronan — huru många försakelser fär hon icke sedan bära! Denna enda dag kväfall r hon med diademet på hjessan, föremålet för allas beundran, alldeles som blomman, hvilken blott en dag bär sin krona, för att sedan förvandlas till ett anspråkslöst minne. En vemodig tanke! Bäst som Se Näe ba RAA