Aftonbladet – 16 augusti 1865, sida 3

Ja, sir, jag mötte honom. Han kommer hit nästa fredsg och lagar dörrarne. sOch är barnet hans, mrs Scot? cHan säger nej, sig. Mr Carnoosie satt länge tyst. Den tanken, att mrs Grants barn möjligen icke var en afliden slägtings. hade ännu aldrig fallit honom in. Nu började det förfärliga tviflet att rasa i hans inre. Täuk om mrs Scots tydliga misstanke vore grundad på sannin gen! Tänk om han hade varit utsatt för den förskräckliga risken att skänka gamla Carnoosie åt Thomas Grants, timmermannens son! Ack, hvilket gäckeri n ed ett helt lifs planer! Mis Scot betraktade honom, medan hon tänkte på buru allt skulle slutas. Omsider drog mr Carnoosie en djup suck och lyfte upp hufvudet, som hade nedsjunkit på bröstet. Mrs Scot, sade han och räckte henne sina nycklar, var god och öppna andra lådan der borta i skrifbordet och tag hit ett ME pepper, på hvilket sitter ett rödt sigill. Mrs Scot lydde långsamt och metodiskt; då mr Carpoosie höll papperet i sin hand, kastade han det in i elden och sade i en sorglig ton: 4Se så, nu har du mistat Carnoosie, min lilla vän. CRätt sås, tänkte mrs Scot; fom din mor hade varit litet höfligare, skulle det varit väl för henne.4 Och icke utan tillfredställelse erinrade hon sig det vackra ansigtet och de hvita armarna som glittrade under såplödderv; och då hon såg papperet brinsa, kände hon, att hon blifvit hämned. Men mr Oarnoosie såg äfven derpå och kände sig högst olycklig. Han håade owsider efter lång tvekan gjort sitt testamente, vch bläcket, hvermed det var dkrifvet hede