Aftonbladet – 14 augusti 1865, sida 2

Att börja med vilja vi anmärka, att vi j här taga de politiska nödvändigheterna ned i räkningen. Utan tvifvel är tryggheen det första bland en stats behot, och man kan ej pruta på de uppoffringar, den sräfver; men på den synpunkt vi ställt oss undersöka vi just omfånget af de offer, som denna trygghet fordrar på de grundvalar, på hvilka hon nu hvilar. Om man genomögnar de särskilda regeringarnes krigsbudgeter, finner man, att de la skulle kunna delas i två delar: den första upptagande de summor, som användas till befäöstningarnes underhåll, arsenalernas fyllande, inköp af hästar och materiel samt andra dylika utgifter; den andra rörande truppernas sold, utspisning och kläder. Den förra delen representerar en onyttig produktion, och man kan upptaga den hel och hällen på räkningen ötver förlusterna, ty om fruktan för krig skulle försvinna, komme denna utgift att upphöra. De hun dra tusentals soldater, som Europa håller under fanorna, skulle behöfva töda, kläder och alla öfriga lefnadsomständigheter, äfven om de stannade i sina hem. Man skulle till och med kunna påstå, att deras konsumenter i detta fell skulle bli talrikare, Den verkliga förlusten är således icke den summa, som utgifves för truppernas underhåll; den är stor på helt annat sätt: den verkliga för!usten är hvad dessa millioner till overksamhet dömda arbetare skulle ha producerat. Armån består af män af alla klasser från den simple arbetaren till den, som är duglig till de svåraste arbeten samt till den utelligente och kunnige mannen, som skulle kunna leda de mest storartade företag. All uppskattning af en dylik förlust kan således icke bli annat än en af de mest gade och djerfva hypoteser. Om man till och roed blott sysselsätter sig med handarbetesyrkena, hvem skulle väl ändock vid statistikens nuvarande ståndpunkt kunna med säkerhet uppgifva medeltalet af aflöningarne i en enda stat i Europa? Dessntom skulle summan af aflöningarne icke bli annat än en beståndsdel i kalkylen; allt arbete utöfvas förmedelst ett ka pital, och produkten delas mellan arbetaren och arbetsgitvaren eller förläggaren. Några allmänna anmär ningar äro således ensamt jliga här, för att gifva ett begrepp om förlastens hela storhet. Krizstjensten, som varar 7 är i Frankrike, 8 år i Osterrike och Spanien, 13 år i Rysslund, tager folket i blomman af deras ålder. Det är i det ögonblick, då arbetarens lärotid varit slut i två eller tre år och då han ernår sin största produktionskraft, som han bortryckes från sitt yrke, sin industri, kanske från en fabrik eller dylikt, som han nyss anlagt. Konskriptionen tager urvalet af befolkningen; alla, som äro behäftade med något lyte, äro undantagna, så att soldaterna utses bland de nytugaste arbetarne. 1 den sysslolöshet, hvari garnisonslifvet förflyter, hvad flertalet be:räfiar, förlorar arbetaren ofta hågen för arbete; han förlorur dessutom, åtminstone till en tid, en del af den skicklighet, som i de svåra yrkena icke kan underhållas annat än genom dagl.g öfning. Ur moralisk synpunkt kunde många andra betraktelser göras; vi skola göra blott en enda simpel anmärkning; den esprit de corps, som räder inom armån, den passiva lydnad, som är alla ålagd, törsten efter befordran och smaken för beläl ho3 nägra bilda ofta vanor och anlag, som strida mot dem, som utgöra staters styrka och storhet. Utan tvifvel äro soldatens mod och sjelfförikelse ofta värda beundran, men armen är icke destomindre en dålig skola att bereda till det medborgerliga lifvet: en gammal militär har ej samma secer som en medborgare i Förenta Stat rna. De, som äro främmande för den politiska ekonomiens satser, skola kanske imvända. att om de två millioner menniskor, som utgöra Europas armåer, skulle återgifvas åt industrien, skulle de ej finna anställning, utan blott öka de arbetslösa arbetarnes antal. Ja, utan tvitvel skölle, om de stora armåerna genom en brådstörtad förändring, som helt visst ej är att befara, blefve hemtörlofvade en vacker dag, någon tid erfordras, fur att hvar och en skulle kunna ätertaga sin plats i åkerbruket eller industrien. Men om man vill påstå någonting annat, begår man ett stort misstag, ty man råar då påstå, att det i hvaje stat finnes ett betydligt antal arbetare, hvilka samhället ej kan förskatta sysselsättning och som måste underhållas på statskessans bekostnad. Vi behöfva knappt anmärka, ait åkerbruket nästan öfverallt lider brist på armar, alt på de bördigaste trakter åtskilliga odlingar äro omöjliga i saknad af tillräcklig betolkning. Detta är dock blott af underordnad vigt, enär en allmän regel afgör frågan sålunda, att arbetarne göra utvägar åt hvarandra; genom att alstra olika produkter anskaffa de bytesmedel; derigenom att den enes arbete tillåter honom köpa varor tillverkade af den andre, betryggas dennes arbete. Aldrig skall man kunna producera för mycket. Om några nationalekonomister för 30 år sedan erforo en föga befogad fruktan för en hopning af varor, som ej skulle få afättning, a general glut, säsom engelsmännen ade, äro dessa farhägor ej mera i svang. Men arbetets makt beror framförallt på antalet arbetare, och när man ser dessa millioner unga och verksamma män ryckas ifrån de nyttiga arbetena till följd af det afundsamma misstroende regeringarne hysa till hvarandra, är det lättare att begripa än äta dan Aatantlga Htarmninoe cam de