Aftonbladet – 11 augusti 1865, sida 3

att hafva utplundrat och från slottet bortfört en mängd värdefulla effekter. Anklagelsen väckte ett visst uppseende. Regeringen beslöt att anställa undersökning om förhållandet, och personer nedsändes att verkställa den. Dessa sägas just hafva ankommit till Mönsterås, då eldsvådan utbröt och sparde dem besväret. Så lyder berättelsen. ärom nu motskälen: Först och främst funnos inga dyrbarheter i slottet; endast några bjelkar i den ofullbordade södra delen. Att han ej rört fönster och portstenarne erkänner man. Men koppartaket? säger man. Ölands historia af Ahlqvist, tryckt 1822, talar dock ej om annat än spåntak och anför derom till och med en skrifvelse af Carl XI af1681. Qvällen den 14 Oktober hade slottsvakimästaren Enemans hustru anställt stort bak och eldat starkt; elden angrep halmtaket å den del: af gamla slottet (envåningshus), der de bodde, och i ett nu stod slottet ilågor. Af grämelse och ångest blef Eneman svegsint, vandra te kring ön, berättande att han och Adlersparre brännt slottet och slutade med att dränka sig någon tid derefter. Vid olyckstillfället bodde Adlersparre ej vid Kungsgården, utan vid Ottenby, som han äfven arrenderade. Han blef sedermera eller 1819 vice landshöfding på Öland till 1822 och dog såsom vice landshöfding i Jemtland. et vanhedrande ryktet är troligen en af dessa, på lösa förmodanden grundade, lögner, hvilka småningom vunnit ett slags historisk häfd, likasom ryktet att Gustaf II Adolf blifvit mördad af hertigen Frans af Lauenburg eller Carl XII af den tappre general Cronstedt. Särdeles intressanta äro äfven ruinerna efter det gamla slottet; der murarne äro ofantligt tjocka, men rummen små. Ett temligen stort rum utan fönster är täckt af ett väldigt, halfsferiskt hvalf med en. stör; öppen skorsten midtuti -hvalfvet. -I gruset derinne fann jag flera fots långa stycken af väl arbetade pelare af granit, en slät och en: prydligt refflad, båda utvisande stor smak och konsttärdighet. Säkert förtjenar denna herrliga ruin en närmare omvårdnad. Inästan alla våningar och specielt i kyrkan växa nu höga almar och sträcka sina lummiga grenar genom alla våningarnes fönsteröppningar; fläderbuskar frodas på mu rarnes tinnar och i stora paradtrappans afsats till tredje våningen växer en hög, vacker alm högt öfver murarne. I ett af hvalfven läses Carl XII:s namn, enligt sägen egenhändigt ristadt med värjspetsen; årtalet 1699 visar dock att det är falskt, emedan denne konung besökte Öland endast 1698. Sedan vi, bredvid en prydlig sten i basrelief med Carl XI:s namnchiffer å en cköld medkrona och årtalet 1688, tömt ett glas för ruinens stora minnen, återvände vi i solnedgången till slottsträdgården, der vi länge njöto af de talrika näktergalarnes ljufva, vemodsfulla toner. Dagen derefter företedde köpingen en liflig anblick; der varnemligen stor marknad. Isynnerhet var hästmarknaden rikt försedd med lätta springare. Af den lilla Ölandsracen funnos få exemplar, dock ficks ett ovanligt litet par, väl inkördt, för cirka 150 rdr. Vid en kortare färd inåt landet såg jag med. förundran de för främlingen ovanliga kalkstensbergen, som med lätthet brytas i stora, flata, vackra hällar och till ovanligt billigt pris säljas till masugnar, broar, trappor m. m. Det var med angenäma hågkomster af den enkla, hjertliga och okonstlade gästfrihet, hvilken jag njutit i flera familjer i Borgholm, som jag vände ryggen åt denna intressanta ö, som väl förtjenar att blinärmare känd och att af regeringen omhuldas: Så vore t. ex. en telegrafkabel af en half mil en ringa utgift för att ställa Ölands 36,000 menniskor i skyndsam förbindelse med fasta landet. Man har ju bekostat en kabel om 11 mil till Gotland, med endast en fjerdedel större befolkning! Ölands fruktbarhet är otrolig, och ehuru lågt jordbruket ännu står på ön, är den dock en af de bördigaste och mest befolkade landsträckor i riket. Af öns 12 qvadratmil böra 5 afräknas såsom ofruktbara hedar eller ?Alfvaren?, såsom de der kallas. de återstående 7 qvadratmilen lefva 36,000 menniskor, eller lika många som i Skånes bördigaste trakter. Ön är högt beskattad, bidrager till statsverket med 130 till 140,000 rår, och producerar isynnerhet det yppersta tvåradiga korn i riket. Invånarne äro tydligen af en helt annan folkstam, än deras småländska grannar på fasta landet, både till utseende och skaplynne. De äro troligen af vendiskt ursprung och det är säkert för deras skull, som Carl XV kallas för Vendes konung. Är kristendomen