Aftonbladet – 11 augusti 1865, sida 3

rike och slog sig ned i Kent. Han önskade, sade han, bli en verklig engelsman. England och dess husliga lif hade alltid förtjusat honom. Frankrike kunde icke uppvisa någonting motsvarande. Äktenskap var någonting som man icke förstod i detta välsignade laud. Det var en farce, en dram, en tragedi — aldrig äktenskap. Mr Gervoise hade en son med sin franska hustru, men som han lifligt önskade att blanda sitt blod med det engelska, gifte han sig med den vackra miss Emilie Thorne, fick en annan son med henne och blef enkling ett år innan hans vän mr Gordon dog. Sålunda gick det till att mr Gervoise kunde säga sig ha en fransk och en engelsk son. Den sistnämnde var för närvarande i Frankrike för att tillegna sig landets språk, och den förste hade någon tid vistats i England uti samma lofvärda afsigt. Beatrice var sysselsatt nere i köket med att skala frukt till en budding. Hon vände ryggen mot dörren, och som hon var helt och hållet upptagen af sitt arbete, hvarken såg eller hörde hon Gilbert Gervoise förr än han stod straxt bakom henne. Hon trodde först att det var mrs Greene, som hade varit deruppe; men då han hostade litet, vände hon sig hastigt om och blef ett ögonblick stående alldeles förstummad. Gilbert Gervoise var blond som sin far och, likasom denne, mycket vacker. Han hade blå ögon, på en gång klara och tankfulla, en frisk och skär hy, vackert lockigt hår och ett intagande leende. Beatrice var bokstafligen bländad af hans skönhet, och hon var äfven förtrollad af den naturliga godhet som framlyste ur hans drag. Hennes beslut att hata mr Gervoises son försvann i ett ögönblick — hon visste icke hvarför, Hon kämpade emellertid mot den