Aftonbladet – 10 augusti 1865, sida 3

Ver, GP BG RUUD EUR GfRJUIMee I Berlinn upprättas koleralasaretter, ehuru ännu ingaa egentliga kolerafall inträffat. Någraa vinkar om själens odling. AF E. L. Bulwer. Uti dett högt uppdrifna civilisationstillstånd, tilll hvilket vi kommit, äro få klagomål mera allmänna, än öfver hjernans öfveransträngning. Denna klagan är för öfrigt icke inskränkt till författare och vetenskapsmän, utan sträcker sig till alla som kämpa med bfliga och talrika medtäflare för att förvärfva sig förmögenhet eller rykte. Politikern, yrkesidkaren, köpmannen, spekulanten — alla måste de tör att nå vissa bestämda syften underkasta sig den ansträngning af vissa bestämda förmögenheter, af hvilken uppstår nervös uttömning jemte de sjukdomar som komma af öfverretning och en långvarig trötthet. Horatius visar sig så:om en klarsynt patolog, då han säger oss, att sedan Promethens hade stuliit elden från himmelen, en hittills okänd skara af febrar lägrade sig på jorden. I viår djerfva tidsålder stjäla vi ständigt ny celd och öka febrarnes skara med nya anhäingare. Japhets trötta efterkommande duka omsider under; den stulna elden börjar att brinna med sakta låga, och den vaksamma skaran kastar sig öfver sitt byte. Läkaren tillkallas, undersöker det ifrågavarande fallet, anmärker symptomerna. och föreskrifver — hvila. Men sttillhet och hvila äro icke alltid möjliga; (den sjuke kan icke stanna midt i sin bana, midt i sina planers hvimmel; eller om han också ilar bort för att rycka en skenbar Ihvilodag undan arbetet, kan han dock icke: lemna tanken hemma. Likt sorgen sätter sig tanken upp på hästen och går ombord på skeppet. En hjerna, som är van vid verksamhet, låter icke befalla sig till hvila. Det är icke med henne som med den liflösa åkern, som man, då han är utmattad, skänker nya krafter genoma att låta honom ligga i träde?. En en gåing odlad själ ligger icke i träde en. half tiimmas tid. Om en sjuk, som är van att tänka, icke har något annat att fundera på, skall haus förstånd och inbill ningskrait uteslutande grubbla öfver hans egna lidanden — grubbla öfver ondt i ett; finger och uppväcka kallbrand. Men hvad bör då göras? Syssclsättningen bör förändras, odlingen variercs, nya krafter sättasi rörelse, en störda jemnvigten återupprättas genon att uppväga den ena vågskålen medelst tyngdr i den andra. Genom den s. k. sjukgymnastiken stärker man ett parti at förut föga använda muskler för att undanrödja den fallenhet för sjukdlom som framkallats genom ansträngningg af andra muskler, och hvad som sålunda äär tjenligt för den kroppsliga helsan, anserr jag vara ännu tjenligare för menniskans hella andliga utvecklivg. Mrs Sommerville ! har skrifvit en vacker och populär bok om ?FSägtskapen mellan vetenskaperna? ; men det är icke ensamt vetenskaperna som äro hesliägtade: alla menniskotörståndets förmögenheter och förvärlvade färdigheter äro veslägiade med hvarandra. Om det finnes en eller annan specialitet inom konsten, lit eraturen, veteuskepen eller praktiska lifvet, hvaruti du isyrnerhet är danad att göra framsteg, så utbildas och riktas den genom alla de bidrag, som kunna hemtas från andra kunskapsfack. Läs afhandlingarna om talarkonsten, och du förfäras öfver den ofantliga kunskapsmassa, som enligt de sakkunniga auktoriteterna fordras för att bli en fulländad talare. Men du torde kanske invända att enligt ordspråket bildas talaren, då seremot poeten födes. Läs i såcdant fall en verkligt utmärkt skalds arbeten, och du skall erkänna, att det aldrig funmits en mera bedräglig lögn, än den som dettia ordspråk hviskar i rimsmedens lättrognar öron. Det är den förvånande massan aaf ideer, de der visserligen icke äro medföddra, utan förvärfvade genom erfarenhet och :studier, som utgör den store skaldens mest utmärkande kännetecken. Hans kunskap om saker och ting, som icke höra till poesens blotta form, frapperar dig mera än hans melodier såsom skald. Sålunda förhåller d:t sig obestridligen med Homerus, Lucretiw, Virgilius, Hvratius, Dante, Shakspeare, Milton, Goethe, Scott. Visserligen behöfver en skald icke nödvändigt ega boklig lärdm, men hvad han oundgängligen behöfvei, är kunskap om menniskan eller naturen, som endast förvärfvas genom ansträngande af andliga redskap, hvilka äro helt olika dem som fordras för att skapa en rythm eller uppfinna ett uttryck. Hvilket vårt intellektuella kall än må vara, så finnes det ingen kunskapsart, som är fiendtlig mot; detsamma. Alla kunskapsarter förena mig med, förädla och rikta den kunskapsarti, vid hvilken vi fästs vårt rykte. Man ffinner ofta en författare, som skrifvit en wtmärkt bok, i jemförelse med hvilken andlra böcker, som han skrifvit, måste kallas misslyckade — genljud af samma tanke, upprepanden af samma skapelser. Anledningen ill denna brist på uppfinuing är ganska tydlig: författaren har förkroppshgat vissa ider, öfver hvilka han länge tänkt, och om hans bok verkligen är utmärkt, ha alla de bästa af dessa ider blifvit upptagna i densamma. Under mellantiden mellan denna bok och den följande har han icke gifvit sig tid att tänka öfver nya ämnen och af dess: utdraga nya ider, och de följande böccerna inehålla derför endast lemningarre af de förra iderna. En person med snille är outtömlig endast i för såvidt som han ständigt närer sitt snille. Lifskraften sviker både själ och kropp, då