Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 3

Så långt Viennet! Hvem anar i berättarn, I röst ungdomlig och i skildring stark, En nitti-årig sångens patriark! Men unnen nu den svage öfversättarn Att plocka några ax på samma mark: Der lefde högre upp, i furuskogen, Väl bakom sjön, men uti samma nejd, Som vittne blef till denna varga-fejd, En pelsklädd pudel, nu till åldern mogen, Men som i sina ungdomsfriska dar Mot skogens djur en väldig kämpe var. Han åt den hjort, hvars kamp man här beskrifvit, Med lif och själ sin varma vänskap gifvit. ekantskapen var gammal: Mången gång Den unga, muntra hjortkålf, stadd på spräng, Det breda sundet hade simmat öfver Att tuo? om en stund, bland ljung och klöfver, Med vude Titaf blandade sl Med pudel-hvalpen. ta! blandadt slag Är leken mellan ungdom öfvermowg; Och visst är att den här blef litet blodig. Men just på månget dylik nappatag De hade grundat sitt fostbrödralag. Af slik bekantskap enigheten främjas, Nog är det godt och väl att bröder sämjas Men icke skadar litet gnabb ibland, Blott de i grunden hålla af hvarann. Allt nog — grym lott detfär se vännen lida Och dock ej kunna skynda till hans sida! Tro ej att pudeln funnit vägen lång. Han ren med foten lyftad stod till språng; Ty vänskapen är ej lik politiken, Som ofta vet att göra svalg af diken. Hans hjerta lågade och blodet sjöd,