Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 3

Men lyckligtvis (för hjorten desto värre:) Den hunden hade en förståndig herre, Som visste väl, att hjelp i denna nöd Det skulle blifva pudelns säkra död, Men likafullt ej skulle hjorten räddat, Blott uti samma graf dem begge bäddat. Den herrn, som dock sändt ut budkaflarne Gång uppå gång till alla grannarne, Och som, om en af dem blott sig förklarat, Ej skulle sitt och pudelns hjertblod sparat! Emellertid är våldet snart fullbordadt, Ett stycke af den slitna lemmen jordadt, Och under fiendernas ulfva-lå:, Ren dignar offret, bristande i gråt. Men sista stönandet det låter höra Skall ljuda länge uti pudelns öra, Och länge, under tofvigt ögonhår, Ur klara ögat pressa sorgens tår. Det ligger och förblöder ren i sanden .. De rofdjur slå sig ner på stulna stranden. (0) blyg: och skam! vad göra jägarne? Ha de väl vilsegått på vägarne? Än finns ett hopp, det att, på dunke stig, Den store öfverjägarn rör vå sig, Och att, om sent dock säkert, räfsten stundar Till straff för vargar, 122 för hundar. Då, om ej förr, förbyter saummum jus Veg victis! uti ve victoribus ! SS