Aftonbladet – 9 augusti 1865, sida 2

STOCEHOLM den 9 Aug. l! Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 1 Augusti. Medan Norge både genom sitt geografia läge och bristen på allmänt-vetenskapga traditioner änvu hindras att med någon raft deltaga i Kuropas samarbete i mer Ilmänt vete plig riktning, medan vi åste låta oss nöja med att urfrämmande, est tyska, vetenskapsmäns skrifter hemta år kunskap om vigtiga sociala, historiska, ologiska forskningar, och medan den venskapliga granskning, som inom vårt lands ränser sysselsätter sig med dessa ämnen, west är en forskning i andra hand och nder främmande vägledning, — gifves det vå vetenskapsgrenar, som haft att glädja ig åt en ifrig och med framgång krönt mvårdnad, och som verkligen redan burit ogna frukter: det är studiet af vårt eget ands historia och natur. Det kan ej nekas, att Norges litteratur ålunda rör sig inom trånga gränser, och tt den som lefvat under förhällanden, der ntressena varit rikare och mångfaldigare ch den andliga blicken haft en vidare utigt, emellanåt kan känna sig nedtryckt af len i vårt kära fädernesland rådande briten på deltagande för sådant, som ej preis står i omedelbart samband med hvars ch ens egna, närmaste angelägenheter. (an man mången gång t. ex. vid de tyska miversiteterna blifva helt konfys af den ranscendentala vetenskaplighet, som der dlas och som saknar hvarje anknytnings-l. unkt till den förhandenvarande verkligheen, så blifver åter här hemma intrycket västan pinsamt, när man ser all sjelfstänlig forskningslust, inskränka sig inom den illa fläck af jorden som fjäll och haf åt ss afstängt. Det är verkligen med en slags afund, vi — dock, kanske jag näppeligen får säga vi, y hur få äro ej de här i Norge, som hafva illfälle att göra sig bekanta med det vetenskapliga arbetet i Sverge — betrakta den fver, hvarmed man hos er kastar sig öfver le brännande frågor, som utslungas från de stora europeiska forskarnes verkstäder, den snabbhet, hvarmed de utländska forskninarne öfverflyttas till eller populariseras på svenska språket, den ihärdighet, hvarmed de oranskas i tidningar, böcker och tidskrifter. Jag vill blott erinra om den religiösa fråan, som under de sista två åren satt hela uropa i rörelse och som äfven i Sverge funnit en så rikhaltig och mängsidig behandling. I Norge har den frågan gått oss spårlöst förbi; det gifves ej något tecken, att en enda själ blifvit väckt ur sin saliga slummer i ortodoxiens moderliga famn af det tordön, som gått väckande och renande fram öfver himmelen, och som redan jagat på flykten så många osunda dunster och qvafva skyar. Öfver oss hvilar nu som förr töcknet tjockt och tungt ingen lyssnar till ovädret, som på nära håll drager oss förbi; ingen söker tyda stormens gång. Och på samma sätt, som i denna sak, är det i så mycket. Hårdt och kallt sänker Norge branta fjäll som en granitmur kring sina kuster och jagar bränningarne i vildt raseri mellan de nakna skären; mot dessa barska stenmassor har månfö storm brutit sig, månget förstörande, ärjande oväder, men också många milda fläktar, som hit ville bära till vår magra jord frö och grodd från rikare, fruktbarare nejder. ock, det var ej min afsigt att uttala en anklagelse, som — det erkänner jag sjelf — endast till en del skulle vara berättigad, och mot hvilken mycket kunde antöras till försvar eller åtminstone till ursäkt. Tvärtom ville jag med tillfredsställelse påpeka, hur käckt och oförtrutet man likväl här hemma arbetar på att sprida ljus öfver vårt eget, synnerligen i de nämnda tvenne riktningarne. Och det är nog bättre, det — äfven om det gifna arbetsfältet på sådant sätt ej får någon stor utsträckning — än om vårt eget intresse ej kunde eller finge fästa sig vid denna fläck, utan aflägsnade sig till fjerran rymder och splittrade sig öfver långt bort liggande områden. Med tiden, då vi i grund lärt känna oss sjelfva, vår egen forntid, vårt eget folklif, vårt eget språk, de naturförhållanden, hvarunder vi lefva, då torde vi kanske drista att se oss litet omkring utanför våra egna gränser. Intill dess är det förklarligt nog, att våra vetenskapsmän först och främst syssla med vår egen egendom och söka göra den så räntebärande som möjligt. Hvad angär de historiska undersökningarne, så hoppas jag snart få anledning till en närmare redogörelse för vårt arbete på detta fält genom offentliggörandet af två posthuma verk af professor Rudolf Keyser. som nu befinna sig under pressen och hvar. af början inom den närmaste framtider kommer att lemnas i allmänhetens händer. nemligen Foreltesninger over Norges histo. rie? och ?Nordmtendenes Videnskabelighed og Literatur i Middelalderen?, båda utgifna ar den bortgångne forskarens begåfvade lärjunge och efterträdare lektor Oluf Rygh. För ett tjog år sedan, den tiden då Key ser och P: ÅA. Munch stodo i sin bästa kraft, upptogos de programmer, som vår universitet hvarje halfår utsänder, en lång tid af förträffliga publikationer af våra forn norska sagor och andra till Norges historie hörande källskrifter, såsom Kongespeilet Den geldre Edda7, Fagrskinna?, ?Aslal Bolts Jordebog? m, fl. På sednare tiden särdeles under de sista fem åren, är de naturforskarne som aflöst dem på denne plats och lemnat en följd af monograltier. om hvilkas vetenskapliga värde jag såsom icke fackman ej skall djerfvas yttra någor mening, men hvilka åtminstone vittna om AA —-— AM — Ö kr ht kel fö AA Or 2 AR