Aftonbladet – 8 augusti 1865, sida 3

Linoolns mördares sista stunder. Amerikanska tidningar meddela följande detaljer om deras sista ögonblick före exekutionen den 7 Juli: Payne satt på sin madrass, som var utsträckt på cellens golf, nedhukad, hvilande de af tunga handklofvar fjettrade händerna på sina knän; ban var klädd i pantalorger och sjömansskjorta, denna sednare djupt nedviken på halsen — en drägt hvari han ofta visat sig vid sessionerna under loppet af processen; hans djupt sänkta hufvud och hela hans ställning uttryckte hans djupa nedslagenhet, men ingenting liknande fruktan, som syntes honom alldeles främmande. Han var fullkomligt ensam och hade, sade man, gjort sin sista bekännelse för sin andliga rådgifvare. Mrs Surratt låg utsträckt på sin madrass, klädd i hvit morgondrägt. Hos henne voro två prester, som gåfvo henne det sista sakramentet. Två damer, som likaledes befunno sig i hennes cell, försökte at: lugna de fortfarande sinnesrörelser, som plågade henne, och bemödade sig att ingifva henne mod att undergå den förskräckliga lott, som förestod henne. Harrold låg utsträckt i en hängmatta; han var blek, eller snarare blygrå, hans ögon rullade förvirradt i sina hålor, han samtalade med låg röst med sina systrar, som sutto kring honom. Atzerott var ensam med sin religiöse rädgifvare; liksom de öfriga låg han utsträckt på sin madrass och ehuru han synbarligen sökte bemanna sig genom sin andlige ledsagares råd, var han ötfverväldigad af fruktan för sin förestående död; han låg med hufvudet ett par fot lägre än fötterna, och det var i denna vanvördiga ställning, som han åhörde och fann sig, såsom det tycktes, tröstad af sin ledsagares uppmaningar. Ungefär en qvart före middagen började de dömdes slägtingar och vänner att anlända och blefvo insläppta i deras celler. 1 detta ögonblick kom miss Anna Surratt, åtföljd af en herre; hon blef oförtöfvadt förd till sin moders cell. När hon inträdde och följde sin ledsagare genom salen för att inträda i korridoren, som för till det inre af fängelset, var hennes hållning säker, hennes åtbörder och gång hade ett uttryck af förtröstan, som allmänt at den tanken uppstå, att det samtal hon haft med general Hancock på morgonen mellan 8 och 9, och det försök hon derefter gjort att träffa presidenten, slutligen krönts med framgång och att hennes böner för att erhålla mildhet och uppskof för sin mor blifvit hörda. Efter miss Surratt kom Harrolds syster, åtföljd af Atzerotts syster, hvilka begge genast fingo tillträde till de lifdömde. En half timma förflöt knappt förrän alla utgingo, nära att duka under för tyngden af deras ångest, från den inre porten och blefvo förda till rummen i andra våninfm hvarest stärkande medel blefvo dem tillandahållna. Alla dessa qvinnor med brustet hjerta voro klädda i djup sorgdrägt, med tunga slöjor af sars döljande sina drag för mängden: likväl väckte deras snyftningar och deras vacklande gång allas medlidande, och mångas ögon blefvo fuktiga, när det sorgliga tåget passerade förbi dem. Kl. 1 på slaget öppnades den stora porten, som från nordvestra flygeln af fängelset lemnar tillträde till vestibulen och lemnade passage åt Mary E. Surratt, stödjande sig på tvenne herrar och åtföljd af presterna Wiget och Walter, den sednare bärande ett litet kors med frälsarens bild och en bönbok. Hon var mycket blek, hennes fötter tycktes neka sin tjenst, och det erfordrades ej ringa styrka hos de begge herrar, som stödde henne för att ledsaga henne till schavottens trappor. Hon gick steg för steg med händerna fjettrade på ryggen: allas ögon voro fästade på hen nes förvridna drag. ennes gestalt uttryckte snarare fasa än fysisk fruktan; fennes öfre läpp. ett faktum som stundom blifvit iakttaget hos nyss aflidna personer, drogs upp öfver hennes ofullständiga tandrad och ökade mycket det sorgliga uttrycket. Hon satte sig på en stol, ställd i nordvestra hörnet af schavotten, och genastlutade sig presten, som beledsagade henne, framåt, förande krusifixet till hennes blygråa läppar och hviskande i hennes öron trösteord Atzerott kom derefter fjettrad till fötter och händer samt visande åskådarne en så liflig och förfärlig bild af fruktan, fasa och bönfallan, att ögat ofrivilligt vände sig bort från honom för att återgå till Paynes lugna och imposanta gestalt. tzerott åtföljdes ända till schavottens trappsteg af reverend mr Butler; han placerades på en stol vid södra hörnet af den förskräckliga hvita ställningen. Derpå kom Payne, belastad med jern liksom Atzerott, klädd endast i sjömansbyxor och skjorta, desamma han burit under hela den långa processen. Så instinktartad är den beundran men