Aftonbladet – 8 augusti 1865, sida 2

T kringbjöds. Snart fann Wollert sig i konversation med en herre, hvilken Corinna presenterat som signaturen Ö. Denne erbjöd genast sin tjenst och sina råd, emedan Corinna upplyst honom om, att vår hjelte var ett lofvande skaldeämne, hvilket påstående han dock svagt bestred. Derpå talades om den inhemska litteraturen. Namnen Knorring, Bremer och Carlen voro ett intet för signaturen Ö. Derjemte fick Wollert ett svagt begrepp om att Runebergs dikter slagit så mycket ann, blott derför att det hörde till tidsandan att sympatisera med det för detta blödande brödralandet. Signaturen Ö. syntes ganska nöjd med sin egen vishet, hvilken alla visligen af. höllo sig från att bestrida; ty man hyste stor fruktan för den talandes bitande tunga. Han måtte vara en riktig öfverdängare, tänkte Waollert och kände inom sig en gränslös respekt för signaturen Ö. Har eller ämnar ni täfla om pris vid Svenska akademien, frågade signaturen och betraktade skarpt den unge mannen. Nej så långt sträcker sig icke min ärelystnad. Blygsamheten är snillets säkraste kännetecken!X utropade signaturen med patos, och Wollert kände sig nästan rörd öfver sin enkla storhet. Lyckliga Sverge, som räknar er bland sina söner; men icke allas värde blir uppskattadt, tillade han med lägre, dof röst och stödde sig melankoliskt mot kakelugnen. . Månne signaturen Ö. ej blifvit tillräckligt uppskattad? Wollert blef alldeles förskräckt vid tanken på en sådan orättvisa. (Slutet följer.)