Aftonbladet – 5 augusti 1865, sida 3

som grof osanning?, borde man åtminstone illse att man citerar den riktigt. En sådan dom har Posttidningsförfattaren fällt öfver mitt yttrande, att kärleken till torfvan är så stark, att den endast kan småningom bortnötas al denna dagliga känsla . if vantrefnad, som uppstår när ej ens det! ägnaste arbete och den idogaste flit mäkta : rskafla ett tarfligt dagligt bröd.? Post-: idningsförfattaren låter mig säga, att det! rägnaste arbete 0. s. v. ej mäkta ?att i Sverge förskafta ett torftigt dagligt bröd? och har till yttermera visso försett det orätt: införd ordet med särskilda anföringstecken. Detta betyder föga i sjelfva saken, äfven detta långt starkare uttryck skulle kunnat begagnas; men det vittnar om föga samvetsorannhet att så sla fvist återgifva det, hvaröfver man i nästa rad fäller en så myndig rkastelsedom. — Till samma lättfärdighet vör sig Posttidningsförfattaren skyldig, då han låter mig tillvita regeringen att vilja Plura bönder? genom att anbefalla sina underordnade myndigheter att varna dem för utflyttningar: hvad jag verkligen sagt är, att dylika förmaningar ingenting uträtta, minst då de komma från sädana håll, der allmogen dess värre vant sig att vädra en viss begenhet att lura bönder?, och dit räknas tyvärr, som bekant är, ofta nog hela den s. k. herremannaklassen, med konungens befallningshafvande och andra embetsmän i spetsen; och långt ifrån att framhålla denna vana såsom berättigad, har jag uttryckligen ingifvit henne såsom en olycklig frukt af den olyckliga ständsinrättningen. Vidare beskyller han mig att 7i de svartaste färer afmåla tillståndet hos ess, utan minsta tecken till bevis, och lika obefogadt till skyarne upphöja tillståndet i andra länder. Om mörka färger måste anbringas vid teckningen af vår jordbrukande allmoges vedermödor, så är det icke tecknarens fel utan sakens, och denna hjelpes icke med att man sticker hufvudet i busken för att slippa se; vill man läka ett sår, så måste det först blottas och undersökas. Tillståndet i andra länder har jag ej upphöjt till skyarne?, utan endast sökt förklara utflyttningarne till Amerika dermed, att berättelserna om ett land, der inga grundskatter eller servituter finnas, hunnit tränga till vår af dylika så uppätna allmoge?, samt tillagt, att i de flesta andra länder folket ej kan göra sig ett begrepp om vär allmoges räntor och väghållning och skjutsskyldighet och rotering och öfriga barbariska onera.? Ar detta påstående sannt eller icke? ?Har jag farit med falskhet, så bevisa mig det: men hafver jag rätteligen talat, hvi slår du mig?? Är Posttidningsförfattaren förtjust öfver det närvarande tillståndet, så må han vara det; men detta är icke något skäl att säsom illasinnade belackare behand!a dem, som icke äro förtjuste och som säga sina skäl hvarför de icke äro det. För öfrigt utgöres Posttidningsförfattarens artikel af tvenne siffergrupper, den ena utvisande antalet af emigranter från Sverge under decenniet 1851—60, den andra meddelande officiella uppgifter. ?som H. R. svårligen torde kunna vederlägga, om stats utgifterna och statsinkomsterna i KFörenta Staterna, jemförda med samma utgifter och inkomster i Sverge. varför utflytinings tabellen, som icke går längre än till 1560, blifvit införd, är ej lätt att inse, om icke för att — efter anställd jemförelse med utflyttniogarne från Norge — få komma fram med den om en något tvetydig smak vittnande qvickheten, att, derest ekonomiskt betryck antages öfverallt vara den enda orsaken till utvandringarne, det är verkligen förvånande att ännu något finnes qvar af den norske bonden, som bort varit uppäten fem gånger medan den svenske bonden uppätes en gång af grundskatter och servituter. Like uddlös som qvickheten, lika litet drabbande är argumentet — äfven om siffrorna vore tillförlitliga — emot värt antagande, som endast gällde orsakerna till emigrationen från Sverge; om förhållandena i andra länder ha vi aldrig talat. Af flera skäl torde således denna tabell kunna lemnas i sitt värde, och undertecknad får nöja sig med Posttidningsförfattarens erkännande, a:t hans teori (rörande utflyttningsorsakerna) är onekligen riktig till viss grad.? Hvad angår den andra siffergruppen, så har P.-T.-författaren fullkomligt rätt uti, att ?H. R. svårligen torde kunna vederlägga den?, och om han också kunde, så skulle han svårligen befatta sig med den saken, emedan dermed ingenting vore vunnet. Han har aldrig framställt emigrationen såsom något lockande; tvärtom var det oron öfver dess tillväxt som föranledde honom att yttra några ord i ämnet, öfvertygad som han är att enda medlet att hämma. rörelsen är att utforska och söka undanrödja dess orsaker, och om hans röst kunde framtränga till de svenska medhorgare, som möjligen ännu äro betänkta på att emigrera, så skulle han vilja allvarligt uppmana dem att taga kännedom om denna P.-T.-författarens framställning, som visar, att de nu efter kriget nödvändigtvis ökade skatterna göra en utvandring för närvarande mer än vanligt äfventyrlig och erbjuda föga betryggande garantier för cmigrantens framtida välstånd. Endast i förbigående må anmärkas, för rättvisans ekull, det ohållbara i slutsatsen, att svenska folket skulle vara mindre beskattedt ön ett annat folk derföre, att om skatternas belopp divideras med folkmängden, en mindre summa faller Ipå hvarje individ här än i det andra lanIdet. Det är nemligen mindre menniskorna än kapitalerna, som sunna eller böra draga skatt. När? — säger hr af Forsell i sin Statistik öfver Sverge — ?vär hvarje engelsman betalar i statsbidrag 28 rdr, hvarje I fransman 15!2, så betalar hvarje svensk 7. I Men detta utgör af Englands grundkapital I!se och af årsproduktionen !10; i Frankrike af grundkaptalet 127 och af årsproduktionen 16: af Sverges grundkapital icke fullt !20.7 Efter den nyss citerade författaren, hvilkens sanningskärlek och grundliga studium? måhända äfven af Posttidningsförfattaren icke underkännes, skall vid tillfälle meddelas ett och annat bidrag till det svenIska skatteväsendets historia, der han äfven