Aftonbladet – 5 augusti 1865, sida 3

om icke med det förnuftiga tänkandet? Nej, med bibelspråk, menar visst Väktaren, ty skriften tolkar sig sjelf. Det är nemligen bekant, huru denna sats, som närmast blifvit riktad emot påfven såsom den högste, ofelbare tolken af den hel. skrift, förvridit hufvudet på våra lutheraner. Men nu är det just om bibelspråkens tolkning, uppfattning och betydelse, som det är fråga, och denna uppfattning har, såsom bekant, utfallit olika allt efter de olika principer, från hvilka man utgått vid uppställandet af ett teologiskt system. Alltså är det icke känslan och den dunkla föreställningen, eller, när man saknar skäl, påståendet att man har Guds Ande, eller åberopandet af det eller det bibelspräket, som afgör om en religionslära är kristlig eller antikristisk?, utan det är helt enkelt ett riktigt och sant tänkande, hvilket då äfven är förnuftigt och gudaingifvet eller ledt af den Hel. Ande. På denna ståndpunkt måste den ställa sig, som vill vederlägga en annans religionslära, och om han, utan en dylik vederläggning, i en allmänt spridd tidning utskriker henne för antikristisk, är han en usel nidskrifvare. Också är det menniskans oafvisliga behot att höja sig från den dunkla föreställningen till klara begrepp, som uigör anledningen till uppkomsten af de teologiska systemerna. Men när något sådant blifvit sanktioneradt säsom en bestämd kyrkolära, då hafva teo. logerna i spetsen för det segrande partiet i sin kortsynthet trott, att det teologiska arbetet vore afslutadt, och att någon vidare revision af principerna hvarken vore möjligeller behöflig. Men hvad händer? Svuan någon tid förgått och synkretsen för den menskliga anden vidgats och kulturen hunnit betydligt framom den, då det teologiska systemet upphöjdes till kyrkolära, börja ailt flera, som hafva religiöst intresse och någon förmåga att bedöma dylika frågor, att fiuna henne otillfredsetällande. Så t. ex. motsvarade den lutherska temligen väl den ringa teoretiska utveckling. som för treå tvåhundra år sedan fauns hos de mera upplysta på den tiden, och var då äfven för de mera reflekterande bland dem någorlunda tillfredsställande. Och nu är icke allenast inspirationsdogmen underminerad, till och med af alla sansade teologer på grund at exegetiska skäl, utan äfven bevisen för och förklaringarne öfver hufvuddogmerna; den atanasianska treenighetsdogmen, den kalce doniska dogmen om Kristi person, den augustinska arfsyndsläran, den anselmska satisfaktionsläran och ubiqvitas corporis (Kristi kropps allestäd snärvaro), som var ett så vigtigt stöd för den speciella lutherska nattvardsläran, ja äfven — helvetesläran tillfredsställa så litet närvarande ståndpunkt af förståndsutveckling, att, om någon icke förr tviflat på dessa läror, han då åtminstone blir tvitvelsam, när han får höra de teologiska bevisen; också är det icke obekant för dem, som genomgått gymnasierna och de högre elementarläroverken, att de bättre hufvudena redan der kunnat genomskåda och vederlägga sofismerna. Ty det tyckes verkligen gälla just om dessa bevis, bvad Väktaren i ett annat nummer yttrat, ett hvad förståndet bevisar, det kan det ock vederlägga?. Sålunda blifva under tidernas fortgång genom mensklighetens utveckling, hvilken ingen dödhg kan hålla stilla — ty det är Guds egen hand, som bestämmer dess perioder och dessas gränsskilnader — vissa teologiska uttryck och deras speciella furklaringar tomma ord utan lif och anda, sedan vissa förutsättningar, på hvilka de mer eller mindre medvetet och följdriktigt blifvit byggda, förlorat förtroende i det menskliga medvetandet. ( Forts.)