Aftonbladet – 5 augusti 1865, sida 3

Ar kristendomen och statskyrkodogmatiken detsamma? Väktaren, som vid berättelsen om studeranden Landgrens sjelfmord efter UpsalaPosten anfört, att orsaken till detta hans förtviflade beslut vore att söka i en dyster och hopplös verldsåskådning, och att 7under en glädtig yta bodde hos honom på djupet ett starkt vemod, en känsla af disharmoni, hvilken han var för sveg att bära?, bar kompletterat detta anförande med en liten behändig parentes, så lydande: Han lärer med värme omfattat den boströmska filosofien?. Detta yttrande, hvars syfte att nedsätta den sjeliständiga forskningen, alltför tydligt träder i dagen, har hr Wikner, docebt i filosofien i Upsala och medlem af (Göteborgs nation, hvilken äfven studeranden Landgren tillhört, bersktigat i följande nummer af Väktaren. Vid detta beriktigande har sistnämnda tidniog tillagt några funderingar ur egen fatabur, hvilka, ! liksom så mycket annat, hvarmed denna tidning plägar undfägna sina läsare, måste väcka medömkan hos de tänkande i värt land. Der, såsom alltid hos Väktaren och de ortodoxa, sammanblandas kristendomen med de dogmatiska satserna, bland hvilka några få, och vanligen de mest oförnuftiga, såsom helvetesläran, hvilken ock särskildt omnämnes i bemälda uppsats, utgifvas för sjelfva kärnan af kristendomen. Väktaren anser det sannolikt att, omg också studeranden Landgren icke egnat sig åt ett egentligt filosofiens studium?, han åtminstone så mycket läppjat på den boströmska vishetsbägaren, att den filosofiska lärosatsen, som förkastar läran om djefvulen och helvetet, icke kunnat vara honom obekant. Nej, sannolikt hade han åtminstone hört talas om den lärosatsen, liksom ock, ifall han blifvit grundligt undervisad i teologien före sin admission till studentexamen, att Origenes, den lärdaste, vördnadsvärdaste och törnuftigaste bisnd kyrkofäderna, lärde, att Guds förlossande och heliggörande verksamhet genom Logos (So0nen) fortgår till dess, att allt affallet äter vänder till Gud igen och till och med Satan sjelf omvänder sig. Sålunda har denne märkvärdige man, som skådat djupare in i kristendomens sanningar, än de kyrkofäder och teologer, som grundlagt de dogmatiska åsigter, hvilka ännu äro rådande i hufvudkyrkorna, senterat det godas betydelse såsom ensamt absolut och evigt, och det på en tid, då dualismen med allt större makt utbredde sig. Det är ock bekant, att han antog flera verldar eller lifsformer för ändligt förnuftiga väsenden, ehuru han, derigenom att han satte de ändliga andarnes frihet även såsom något absolut emot det goda (Gud), icke lyckades utföra denna åsigt till öfverensstämmelse med den förra. Men det är ju tydligt, om någon i våra dagar uppträder med åsigter liknande denne kyrkofaders och äfven för dem kan gifva skäl, så är hans vishet en antikristisk verldsvishet? och hans ande ?en filosofisk : otrosande, ty en sådan, heter det i Väk taren, blåseri rikets första universitetsstad, örbärjande våra blomsterfält, vära framda förhoppningar om ett slägte, starkt ge-: nom kristlig tro och dygd?. Origenes blef väl af en despotisk biskop och hans presbyterkollegium bannlyst, men detta vann icke allmännare erkännande inom kyrkan under hans lefnad i tredje århundradet: först i det sjette, då hierarkien och dogmtron knutit ett fast förbund med byzantinska hofvets despotism, utfärdades öfver den längesedan afsomnade kyrkofadern ett bannlysningsedikt, som gjorde honom till en fasa för de troende. Och äfven nu, i fjerde århundradet efter reformationen, behöfver en religiös tänkare icke vänta länge på kättaredomen ; han utfaller genast, men lyckligtvis sanktioneras han icke af öfverheten eller af förståndiga menniskor öfverhufvud. Se, en sådan anda blåser i vår svenska lutherska statekyrka, Ty det är bekant, att en stor del af vårt presterskap., alltifrån adjunkten till prosten och biskopen, omhulda Väktaren. Och likväl är en sådan artikel, som den nämnda i denna tidning, det värsta nidskrifveri man kan tänka sig. Det heter der: ?Månne det icke varit denna i Upsala mäktiga antikristiska verldsvishet (den Boströmska), som hos honom (stud. L.) först utsläckt den kristliga sanningens gnista och befästat honom i otron, fastän han kanske sedan uppgjort sitt eget filosofiska system?? Till en början må det vara oss tillåtet att upplysa dem, för hvilka den menskliga utvecklingens historia är mindre bekant, att, efter vetenskapernas återuppvaknande ur den långa medeltidssömnen, alla framstående filosofer likasom ock många teologer förkastat eller på annat sätt uppfattat åtskilliga af sina respektive kyrkors dogmer. Alldeles så, som Väktaren vill ha det, hafva de också at flera eller färre blifvit förkättrade och förklarade för antikrister. Detsamma kan ock hända Väktaren sjelf och ett annat kyrkoparti; men skilnaden, invänder förmodligen Väktaren, är den, att dess lära är lutherska kyrkoläran, hvilken naturligtvis är ofelbar gent emot andra kyrkoläror och religionsläror öfverhufvud. Vidare är det utan tvifvel Väktarens mening, att lutherska kyrkoläran är skriftens lära. Men detsamma säga teologerna allmänneligen, de må tillhöra hvilken kyrka som helst. Hvarpå beror då, vid de respektive kyrkolärornas skilnad och olikhet, deras bättre eller sämre beskafttenhet? Väktaren svarar förmodligen på den större eller mindre förmågan hos deras rePeer att läsa och förstå Guds ord, vilken förmåga genom ordet vid dess läsI ning den Hel. Ande förlänar. Mem denna ande påstå sig alla kyrkor och alla sekter I hafva. Dock är det tydligt, att icke Väktaren kan vederlägga någon kyrka eller nägon sekt med endast det påståendet, att han I har den Hel. Ande i högsta mått (förutsatt att Väktaren antager nägon gradskilnad i Iden Hel. Andes gäfva att uppfatta sannin.gen eller att ?gåfvorna äro mångahanda?). Ty i så fall kan motparten äfven vederlägga ; Väktaren med samma påstående om sig sjelf, .Ihvarmed Väktaren förmodligen är föga belåten. Alltså måste man på något sätt