Aftonbladet – 5 augusti 1865, sida 2

Ja, det är visst och sannt. Säg mig nu hvad som är egentliga orsaken. SOrsaken, till hvad? Till att jag ej mera finner dig så pikant, naiv och naturlig som förr. Kära du, det är väl vanan att ständigt höra mig.? Åh nej, skyll icke på vanan. Den är ej skuld till att du uttrycker dig konstladt och sjunger falskt.? Ja, då vet jag ingenting annat än att! min egen inneboende tråkighet tar öfverhanden.? Icke heller så alldeles, men hvad säger systrarne? Tror ni ej att någon af ren tjenstaktighet och välvilja kunnat göra min lilla hustru uppmärksam på en mängd fel och egenheter, som jag -å högt älskar.? ?Åh, en så förvänd smak?, utropade mina svägerskor. DMå så vara. Men, som sagdt, dessa små okonstlade egendomligheter äro just i min -.smak.? Ja, vi skola aldrig mera tala. uppriktigt med Emilia, försäkrade båda. Nå, då är allt godt och väl, icke sannt, Emilia lilla.? Ack jo?, utbrast jag, helt glad attständigt slippa vara på min vakt mot alla små obetänksamheter. ?Nu först tycker jag mig rikttigt kunna andas ut i det nya hemmet.? I ?Der hören I, sade Georg leende. Och nu?, fortfor jag, ?sedan vi så här vänligen kommit öfverens om, att icke alls vara uppriktiga mot hvarandra ..? Så du pratar, barn?, afbröt Georg. Så kunde mina svägerskor gerna lofva att hålla af mig en smula. Om det också icke vore något allvar med detta löfte, så skulle jag dock bli riktigt glad.? ?Det göra vi verkligen, Emilia lilla?, svarade båda. Och vi kunna ej hjelpa om du på annat sätt uttydt vår välmening.? De blickade helt bjertligt på mig. Då kände jag i mir själ ett verkligt lugn, och hemfridens små genier nickade gladt