Aftonbladet – 5 augusti 1865, sida 2

egen dåraktiga böjelse, som för få ögonblick sedan såg allt i svart. Med läsningen gick dock ganska trögt och jag hade knappast läst en sida, då mins svägerskor anlände. De voro rätt vänliga. Georg satte sig bredvid oss vid divansbordet, men syntes ganska förströdd. Emilia, mitt barn, dina ögon äro ej : dag så vackra som vanligt. Har du gråtit? frågade han. Nej, min vän, svarade jag, ty det var mig alldeles omöjligt att 1 svägerskornas närvaro tillstå sanningen. Georgs panna mulnade. Jag såg tydligen han icke trodde mig. Skall jeg göra litet musik, frågade jag efter teet, för att skingra den tryckta sin: nesstämningen. Det skall bli roligt, svarade Konkordia och log huldt; ty hon märkte attjag i mitt talesätt började rätta mig efter hennes lär domar. Du har ju också sagt att du sjunger nå got, gör det nu, söta du, så kunna vi fö höra. Hjertligt gerna, svarade jag och bör jade en aria, som jag med stor vedermöde instuderat på lediga stunder. Midt i ariar blef jag alldeles bortkommen, sjöng falsk och måste sluta. Emilia, mitt hjertebarn, hvad i all verl den går åt dig, hvarföre sjunger du sådan skräp? ropade Georg. Ah, jag trodde du riktigt skulle tycke om detta, svarade jag helt förlägen öfvel mitt fiasco. Nej, min vän, du vet att min lilla favo ritvisa är Vallflickan. Usch, kära Georg, ropade hans syster. Säg icke så. För min del åtminstone har jag min egen, enskilda smak, och jag trodde verkligen att min lilla hustru hade så med, fastän hon nu på en tid blifvit alldeles bortkollrad. Åh, tycker du det? frågade jag och satte mig bredvid hooom.