Aftonbladet – 4 augusti 1865, sida 3

ar ai den storsta kroppsbyggnaden; det svarta lejonet, som icke är så stort men mera välbildadt och kraitigt bygdt, och det gråa lcjo net, hvars byggnad är olik de två andra arternas. Men de äro alla lika farliga. Stora skogar äro lejonens älsklingstillhåll — höga träd med tät underskoz, som de nästan aldrig öfvergifva, undantagandeom aftonepv då de begifva sig ut på rof. Van. ligen följa de upptrampade stigar; endast när de störas eller förföljas söka de sig in i den tätaste skogen. Genom eti förfärligt rytande bebåda de sitt utträde från läger. platsen, men hälla sig derpå tysta då de närma sig duarerna. Lejonen smyga sig då fram, stundom i språng, stundom krypande tätt vid jorden, uppfånga det minsta ljud, och med blicken tästad på hvarje buske. Då hundarne genom sitt vilda skall röja lejonets ankomst, rusa araberna ur sina tält och helsa det med skällsorden : ?Kristen! Jude! Tatare!4 och ännu värre ord, kastande stenar i den riktning der de törmoda att lejonet tinnes, och slående med grofva stakar på de närmaste träden. Upptäckt, draget sig lejonet tillbaka; men blott för att ändra taktik, och väntar tills bullret har upphört. Begagnande sig af fiendernas falska säkerhet, återvänder lejonet, ilar i-ett enda språng öfver stängslet, griper sitt byte och flyr så snabbt bort dermed, att araberna knappast anat att rofdjuret har kommit. Stängslet der hjordarne förvaras är vanligen från 8 till 10 fot högt. Man kan föreställa sig, huru starkt och vigt lejonet är, när det kan sätta öfver ett sådant hinder i ett enda spräng med det byte, som utsökts bland de aldra fetaste. Om det första rofvet ej är tillräckligt, så återvänder lejonet, trotsande sinaftiender på nytt, hvilkas skällsord och stenkstning intet förmå. -Hundarne: lemna: icke tälten.. och. lejonet borUör s tt byte... När, undantagsvis, lejonet blir öfverraskadt och ej kan borböra sitt byts, har hjorden derigenom ieke Idi miädre, tv vanligt är att lejonet innan det tagit ett hov fällt 5—6 andre nötereator. Sker det mea afsigt att snari återkomma ? Ka..ske! Men dt ökar städse antalet at sina onda gerningar, om ej för annat, ätminstone för den glädjen att få frossa i blod. Det är omöjligt för fkjonet att kunne för tära alla de djur: som det slagtar, men det atbåller sig Fj från att fälla alla de djur som komma 1 dess väg. Blodet eggar det och blodsutgjutelse är dess glädje. Lejonet angriper eällun hästar, oxar och muläsnor på öppna slätter. Men om de öfvergitva dessa, elier beta i vidsträckta skogur, så få de böta för au de öfrerskridit sina gränser. Der är lejonet herre och filter efter godtfinnande hvad helst det påträtfar. Allmän är den tron, att lejonet söker sin boning i hålor och bergsklyftor. Men det är en villfarelse. Tryggt i medvetandet ar sin styrka, såkert på sin mekt och utän fruktan för angrepp ar alla andra djur, söker lejonet blott Kvilställe i de tätaste busksnär söm det ; an finna, der menniskan kan gå och uppsöka det, om hon dertill har :aod. Endast hungern kan öfvervinna lejonets lätja. Öch lejonet gör sig ej den mödan att gräfva sig ev lägerställe. Om det vore möjligt för den jägare som följer lejonets-spår, att dörva ljudet uf sina fotsteg och undgå ati genomtränga och bryta de grenar, som hindra hans väg, så skulle det vara en lätt sak att öfverrumpfa och fälla det sofvande lejonet; men dessa hinder äro lika många omöjligheter, som det vore klokt att icke inlåta sig i kamp med lejonet. I Mr Chassaing har lyckats ådagalägga en egenhet i lejonets vanor — den pemligen, att lejonet slukar betydliga massor af lera och Diss? — ett groft, ständigt grönskande grässlag, hvars blattkanter äro så skarpa som ett tveeggadt svärd, som dock ej hindra hästar och muläåsnor trånsatt förtära detta gräs. Begge dessa ämnen äro utan i tvifvel af mediemsk nytta för lejonet. LeIran är dess antihbiliösa, och Sdissett dess emetiska piller. : 1 fullvuxet, tillstånd. finnas fyra gånger flera lejoninnor än lejon;: fastän förhällandet emellan könen i-den yngre åldern är någorlunda lika. Den störda jemvigten torde tillskrifvas de förfärliga strider som utkämpas mellan hanarne, vid. hvars slut nästan alltid en af rivalerna, och stundom begge, stanna på valplaisen. De facto? äro lejoninnorna lejonens kraftigaste utrotare. De förra hafva stor lust att anställa soirer, dervid hvarje närvarande gentleman måste kämpa för sin kärlek och sitt lif, på det att den öfverlefvande skall få njuta aftonens hedersbevisning i ostörd ro. Inbjudningen sker genom ett passioneradt rytande, som tillkallar alla lejon i trakten. Deras assembleer hållas stundom om. daen. : Genom att följa några fotspår, omkring kl. 11 f. m., kom mr Chassaing till en kulle, gom var betäckt af tät småskog. Han tick plötsligen ögonen på två ståtliga lejoninnor och tre lejon, hvaraf det ena var j utomordentligt stort. Denne djurens konung följde en af honorna steg för steg, nållande sina begge svagare rivaler på behörigt. afstånd.. Dassa tillkännagåfvo sitt maktlösa raseri gehom korta och qväfda rytanden. Den lycklige sultanen omsvärmåde sin favorif, synbart stolt öfver sin erötring. Mr Chassaing öfvervägde om han Fj-Korde våga att störa sällskapet, och närmade sig det förälskade paret, då han till sin skräck något längre bort upptäckte fyra andra tejox från 2 vill 3 år gamla, hvilka, iveksamma om sin styrka, höllo sig på behörig distehs. Han var nog lycklig att i tlera minuter få betrakta denau sällsynta tableau vivaht: men han fann det saart vara en därskap att gifva sig i fejd med dessa .nio lejon: och han drog sig derföre I försigtigt tillbaka. :Mau har ofta uppgifvit, att lejonen döda menniskor för att äta dem; men mr Chassting förklarar, att han ej tror på något frivilligt öfverfall, undanrtayande i brunstI tideby då lejonet befinner sig i ett-exateradt tillstånd. En lejoainnn, som beförar anfall på sina ungar, kan också vara benägen dertill; men han förnekar, både för lejonets och panferns del, att då skolt förltära en meuniska etter att ha döat henne.