Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 3

Ifår då se er om efter er fordran?, Det är -Juppenbart att dessa förhållanden helt och I hållet motverka statens ändamål att så jskyndsamt som möjligt skaffa hvarje medborgare -ess lagliga rätt semt att ve på sätt Joch vis utgöra en bämsko på industriens ;Joch näringarnes utveckling och likväl hafva Ide fätt qvarstå i vår, åt rastlösa sträfvanIden egnade tid, då mer än någonsin den satsen gjort sig gällande: tid är penningar. ) Vi vilja genom ett exempel visa huru lätt Jen person, som eger ett rättmätigt och tydligt fordringsanspråk, kan uppehållas i sin lagliga rätt då detta anspråk icke är grundadt på erkänd räknirg eller på förskrifning. Om svaranden bor i någon af de landslorter, : er endast ett ting om året hålles, utebliiver han vid forsta tivget och kallas då vid vite att till följande tog iusiälla sig Han försitter vitet, som första gången al domarn ulltages alliför lågt för att göra någon verkan (oftast 5 å 10 rdr). År scken af något värde underlåter svaranden att äfven vid följande ting infisna sig, ty vitet är äfven då en obetydlighet i jemförelse med målets vigt och den tid, som genom uppskofvet vinnes. Andtligen inställer sig svaranden vid fjerde tinget och tredje året efter målets anhängiggörande för alt svara i saken. Fordringsegaren har urder de föregående tingen möjligen åvägabragt full bevisning. Har bevisningen till en del åstadkommits med vittnen och fordringsegeren icke har dem till hands vid det ting svaranden bebagar infinna sig, kan devne yrka aut vitt nena, enligt lagens föreskrift, blitva äfven i hans närvaro afhörda. Alter ett års uppskof. Eiler ock kan svaranden öfverraska lordringsegaren med att mer eller mindre löshga grunder framställa en exceptio fori-invändning att saken ej till den domsiol hörer. Invändningen ogillas af domstolen, men målets handläggning måste det oaktadt ge nast afstanna oci änyo erhåller svaranden ett års uppskof, hvarunder invändningsfrigan, på svarandens begären, hänskjutes ill hofrätten. : edan invändningen äfven der blifvit ogillad, mötas parterna inför häradsräiten un der det fjerde året och svaranden är först då förbunden ingå i sva:omål i hufvudsaken. Han söker då förete motbevisning medelst vittnen, hvilka naturligtvis icke äro vid det tinget tillstädes utan måste till det nästföljande kallas. Den stackars målseganden måste ånyo vända hem med oförrättadt ärende. Då parterna sammanträfla på femte året efter processens början, har det icke varit svårt lör svaranden att, bland den mängd vittnen ban åberopat, påträffa ett, som af sjukdom varit hindradt att infinna sig, och då han styrker detta med läkarebetyg samt uppgifver att detta vittne just var det vigtigaste för lans svaromål, hvad har då den beklagansvärde fordringsegaren att göra annat än resa hem och alvakta, huruvida icke nästa år kan vara gynnsammare för hans rättvisa och redan tillfullo bevisade fordran. Slutligen kan det bända att till och med svaranden börjar ledsna vid att gäckas med lagarne och på 7:de eller 8:de året efter processens början afvaktar domen. Han kännes skyldig att betala och går naturligtvis till hofrätten, der han allt.d har några år på sig. Kan eller vill icke fordringsegaren ställa eäker borgen för domens innehåll, får han äfven under dessa år vara i mistning af sin rätt. Sedan domen fallit i hofrätten står alltid utvägen öppen att gå till K. M:t och få målet ytterligare några år förlängdt. Det är visserligen sannt att svaranden är skyldig fullgöra hofrättens dom, men tusende exempel finzas på huru detta lagstadgande kringgås. Vi hafva nu föreställt oss ett mål af den enklaste beskaffenhet och vi hafva ändock sett huru det af svaranden kan i tiotal af år uppehällas. Det är i sanning ej mycket att undra öfver om, med en sådan rättegångsordning, en fordringsegare mer än en gång betänker sig innan han vågar taga det i sanning djerfva steget att stämma sin gäldenär för att utfå sin rätt. Vi hafva icke heller nu med ett enda ord omnämnt alla de kost nader, som fordringsegaren under dessa många år fått vidkännas, såväl för rättegängsbiträde, som resor och protokollslösen. Det har nemligen blifvit en lika beklagansvärd som allmän praxis hos underdomstolarne i vårt land, att aldrig till fullt belopp ersätta målseganden, utan nedpruta hans räkningar samt alltid sätta ersättningsbeloppen så Jågt, att han mäste lida en större eller mindre förlust, då han beräknar den tid och möda han på processen nedlagt, samt att ofta nog icke ens hans kontanta utgifter äro betäckta. Afven i de landsorter, der tre ting om året hållas, kunna de enklaste rättstvister i flera år utdragas på sätt vi här ofvan visat. Hvad vi här omnämnt kan domaren under nuvarande rättegångsordning icke ens förhindra. Skulle den händelsen inträffa att domstolen icke med allvar söser att få målet utageradt, kommer naturligtvis en ännu längre tid, än den ofvan omnämnda, att förflyta innan målet lemnar underrätten. Väl hafva vi inhemtat att rättvisans vårdare med noggrannhet granska de underrätters protokoller, zom de under sina korta sommarresor hinna genomgå, samt då de finna anledning till försummelse eller olagligt dröjsmål med målens afbjelpande till slut, de låta, och det med rätta, ställa den felaktige domaren under åtal, men mot öfverrätterna visas i dessa afseenden en synnerlig courtoisie. Sälunda hefva vi erfarit att sedan beslutet ändtligen blifvit fattadt i öfverrätten, en längre tid kunnat förflyta för detsammas uppsättning i en vacker juridisk stil?. Liksom icke denna stil alltid för allmänheten förefölle mer eller mindre långtrådig, torr och benig, samt det icke länder till större båtnad, om mindre alseende fästades vid skönheten hos det yttre skalet än friskheten hos kärnan. Vår oförgripliga tro är äfven att den rättsökande allmänheten skulle vara bättre betjenad, om den, utan några sådana unnah2ll arhälla ott am Inridiskt olkarn I