Aftonbladet – 3 augusti 1865, sida 3

är förflutit, sedan en polischef tilitalades inför hofrätt för svåra embetefel, men hvilken långsamhet under denna ransakning ådagalagts kan man lätt finna deraf att påsiåenden i målet först i dessa dagar kunnat afgilvas. Den, som vinner tid, vinner allt, är ett gammalt säkert ordspråk. De personer deremot, som vid samma tillfälle som denne bevingo åtskilliga förbrytelser, hafva för längesedan fått undergå sitt straff, och detta fastän flera af ransakningsmålen genomgått både underrätts och hofrätts pröfning. Förnekas kan också cj, att det var kännedomen om denna embetsmans fortfarande strafilöshet, under det lagen snabbt och förkrossande träffade de enskilda medborgarne, som utgjorde hufvudsakliga anledningen till de sorgliga s. k. marsoroligheternas förnyande, Men, som vi ofvan omnämnt, något åtal för dylika dröjsmål drabbar aldrig öfverdomstolar, hvilka tyckas, så att säga, ega ett prerogativ att afgöra målen när dem bäst och beqvämligast synes.. Betrakta vi våra domstolars orgunisat:on, möta oss äfven der en mängd föråldrade, för vår tid olämpliga stadganden. Nämnden vid våra landtdomstolar tyckes numera icke hafva annat alt göra under tingen, än meddela upplysningar om ortens varupriser m. m. Den utveckling lagarne med en stigande kultur erhålla, gör det ock nästan omöjligt att utan särskildt vetenskapligt studium af lagfarenhe en kunna utöfva domaremakten, synnerligen sedan latitudsystemet erhållit en sådon utsträckning som i vår nya strafflag. Af den vackra tanken att låta allmogen sjelf genom ombud deltaga i lagens skipande återstår så:edes väl numera endast skenet, ty högst sällan inträffar att domaren öfverröstas af nämnden, bvartill fordras ej blott att dess meniog är från domarens rkiljaktig, utan äfven att alla dess medlemmar hafva en enda åsigt. Sålänge som nämnden emellertid utgör en del af domstolen samt d rföre aflägger domareed, bör den ock sitta vid dombordet. Detta praktiseras äfven nästan uteslutande i hela landet. Vi veta endast ett tingsställe i hufvudstadens närmaste grannskap der nämnden skiljts från dombordet och ett stycke derifrån placerats utefter väggarne i tingsealen, så ait en inträdande främling icke alls kan ana att han har en häradsrätt framför sig, utan tanken genast måste falla på att ett polisförhör hålles, vid hvilket länsmannen fungerar, bilrädd af sin skrifvare. Den ifrågavarande tingssalen är ganska rymlig, så att vristande plats ej kan fjena till ursäkt för ett arrangement, som alltid mäste betraktas som oskickligt, och ingilva den föreställningen att en domare, som på det sättet handlar, ej tittat synnerligen djupt in i vår laghistoria. Vid stadsdomstolarne hafva deremot de i!literata rådmännen hvar för sig lika röst ed ordföranden. Det händer väl icke så ofia att denne öfverröstas at sina illiterata embetsbröder, men sådant kan naturligtvis bättre ske vid en stadsdomstol. Denna oroanisation kan derföre af ofvan angifna skäl icke anses tidsenlig, utan bör utbytas mot en domstol af end:st juridiskt bildade le-. lamöter eller om detta icke i våra allra minsta småstäder kan låta sig göra, borde de illiterate derstädes ätminsione ej ega annan rösträtt än nämndemännen å landet. I afseende å häradsrätterna anse vi att åtminstone i landets mera befolkade delar, hvarest nu tre ting årligen hällas, dessa rätler i stället borde sammanträda en gång hvarje månad, sommarmånaderna undanlagne, samt att i de mindre befolkade landslelarne åtminstone fyra ting ärligen hölles, så att nuvarande långsamhet i rättsskipninsen blefve någorlunda afhjelpt. Förr eller sednare blir det väl ock nöd-: vändigt att vid domarens sida sätta en oberoende, af staten aflönad, juridiskt bildad yrotokollsförare, så att icke den oformligeten längre mälte qvarstå att domaren bäde ör protokollet och dömer efter detsamma. En sådan tjensteman utgjorde också enli säkrare koniroll på lagarnes rätta skipande 4 in den nämnd, som vid våra häradsrätter ntager dombordet. I afseende å hofrät-: erna kunna vi icke nog beklaga att för; slaget om teras delning samt div-sionernas s utflyttning till olika delar af landet, af buf-1 vudsakligen ekonomiska skäl, ännu icke lt blifvit antaget. Vi hoppas ait detta i en: j för aflägsen framtid måtte ske, så att! wvarje öfverrätt, som biott komu er alt bei tå af fem ledamöter, erhåller sitt domstols-r listrikt. En naturlig följd häraf blir attls ;fverdomstolarnes ledamöter mera nog-l! ;rannt kunna öivervaka lagskipningen samt! 1 6 1 I vättre lära känna de underlydande embetsnännens förmåga och bastigare rätta de at iem begångna fel. Genom hofrätternas ördelning 1 landet vunnes måhända äfven : len fördelen att erfarna och dugiiga landtjomare sökte vinna inträde i desamma, vilket numera beklagligen aldrig sker, utan tillgår besättandet afen ledig plats vid öfverdomstol på det sätt att den unge juristen, rom genom några få hållna ting anses hafva samlat nog erfarenhet, sedan några ; är tjenstgör i hofrätten, der han inom kort er, håller adjunktion och derefter stiger upp ias-! 4 sessorsstolen. Det skulle åtminstone i eni: vf rikets hofrätter väcka förväning och vara uktlöst äfven för en äldre meriterad och skicklig jurist, som tillbringat sin mesta tid och samlat sin erfarenhet vid lanatdomstoer, att söka täfla med den unge assessorssandidaten, som, ehuru underlagsen i kunskaper och erfarenhet, likväl kort derelter skall sitta till doms öfver den förres domar. Ett sådant befordringssystem är cke nyttigt för en öfverdomstols anseende. Vi tro dessutom at: det icke skulle alla sig synnerligen svårt att i öfverdomstolarne erhålla skickliga landtdomare, om nägra bemödanden i denna väg gjordes af vederbörande samt icke, såsom nu sker, afseende endast och uteslutande fästes vid några års tjenstgöring i öfverdomstolen samt den derunder vunna personliga bekantskapen med dess ledamöter. På det ätt betordringen nu sker, kommer ofta en sanska rund tid att förflyta innan den utmnda ledamoten samlat den erfarenhet, a hn Ag hk AAA AAA AR Ae