Aftonbladet – 2 augusti 1865, sida 3

Rältegångsoch Folks: Åtalet mot pollsmästaren Wallenberg. Vi meddela här nedan en värmare redogörelse för innehållet af advo:atfiskalsembetets i Svea hofrätt slutpåståenden i åtalet mot polismästaren Wallenberg. Detta upplager 14 tätt skrilna ark; men då större delen deraf utgör ettupprepande af hv diörut r bekant och i denna tidning funnits inirdt, såsom justitiekanslerens anmärkningar, m. m., torde vi kunna förbigå en del, endast resummerande hufvudsaken samt edvokatliskalens slutliga yrkanden. Fill en början redogöres för beskaffenheten af Marsuppträdena. och polismyndighetens åtgärder i anledning deraf, såvidt upplysning vunnits af offentliga handlingar, nemligen polismästaren Wallenbergs under den 16 Mars 1864 till öfverståthållaren afgifva rapport och justitiekanslerens memorial till advokatfiskalsembeter, rörande polismästarens förfarande, hvarefter de särskilda angifvelser omnämnas, som mot honon blifvit gjorda.af enskilda personer, nemligen: Af -litteratören, H. W. Männich, hvilken angifvit och sökt i hofrätten förebringa bevisning derom att. polismästaren Wallenberg den 7 Mars 1864 på aftonen vid Köpmantorget, utan att der eller å angränsande platser var någon folksamling eller föröfvades nägon oordning, skall befallt honom åtföljande konstaplar att slå gående och kommande fredliga medborgare, äfvensom polismästaren påföljande dat den 8 Mars på aftonen, å ett näringsställe vid Jacobs Kyrkogata, skall tillfogat åkaren Carl Andersson två slag i hufvudet, medelst battong; samt af skomakaren F. L. Ganr: ait sistnämnde afton Konstaplar, tillhörande en afdelning polismän, som skall under polismästaren Wallenbergs omedelbara befäl kommit tågande Regeringsgatan utför, derstädes utanför handlanden Hennigs salubod öfverfallit, omkullslagit och misshandlat Ganår, utan att polismästaren sådant afstyrt eller sedermera för våldet ställt de brottsliga till anVar 3 hvarförutom skräddaren N. P. Klerck, snicka-, ren J. Ericsson, perukmakaren C. Ericsson och snickaregesällen A. W. Pettersson jemväl hos justitiekanslersembetet gjort skriftliga angifvelser mot polismästaren, dem de likväl vid förhör inför k. hofrättensedermera sagt sig icke vilja eller kunna leda i bevis. Efter att hafva anfört hurusom polismäståren Liil svar på de anklagelser, som riktats mot Honom, till hofrätten afgifvit en förklaring, hvari han bestridt dessa och sökt visa, att hans å zärder blifvit orätt uppfattade, omnämnes vilare, hurusom denna förklaring underställdes ustitiekansleren, hvilken derpå afgat ett nytt memorial, hvari justitiekansleren formuleråde 1e -anmärkningspunkter, som han ansåg böra ugöra föremål för undersökningen. Detta allt ir förut i detta blad vidlyftigt relateradt. Vidare innehåller advokatfiskalsembetets mg. morial en sammanfattning af den bevisning, som förekommit vid undersökning i hofrätten, hvarefter resultatet af undersökningen sålunda samman fattas: Nu som hr justitiekanslerens yttrade åsigt erom, att det sätt, hvarpå hr polismästaren Vallenberg och hans biträden aftonen den fi Mars behandlade folket, antagligen varit anled mingen till och sedefmera vidare befordrat de mma-afton och nästföljande dagar från folkets sida sförötyade, våldsamheter, icke innefauar nåzot aut påstående att förhållandet verklisen varibgåadavt, och den i målet hållna undersökning icke Heller härom lemnar någon upplysninggs som, hvad beträftar åtgärden berörda afton att tillvarataga och uti högvakten vid Gustaf Adolfs torg införa ett större antal personer, ar hvilka under påföljde natt, sedan oroligheterna upphört, de flesta åter blefvo på fri fot försatte, anledning icke finnes att betvifla polismäst rens förklärande, att dessa personer samtlige tillhört den vid tillfället lugnet och allmänna ordningen störande folkmassan, och således emot dem förekommit sådan misstanke att hafva i upploppet deltagit, som enligt hr justitiekanslerens mening gör omförmälda åtgärd ansvarsfri, hvarförutan af samma personer de, som berörde natt till allmänt häkte afförts, sedermera äro vordne för nämnda förbrytelse sakfällde, och alla öfriga, såvidt de kunnat med kallelse an