Aftonbladet – 31 juli 1865, sida 3

farenhetsrön grundad truktkännedom? EKONOMISKT. I vår sista uppsats under denna afdelnin (den 24 dennes) ådagalade vi med ob stridliga fakta huru vissa stora tabriksi ringa , socker-, porslinsoch klädestillverk pingarne i män af skyddssystemets öfver gitvande högst betydligen tillväxt. Vär det af den svenska sockertillverkningen had under 13 år ökats från sex till nära tol millioner riksdaler, af porslinstillverkninge: under 10 är från minare än 2 till nära e bel million riksdaler, och af klädestillverk ningen under 7 år med nära 1!2 millione riksdaler, allt i medeltal för år räknadt enligt de officiella uppgifterna, och me vida mer, om enaianda beräkningsgrunde under hela tidrymden blitvit vid uppskatt ningen följda. Det skall efter detta omöj ligen lyckas prctektiouistintresset att inbill: den tänkande allmänheten, att skyddet ge nom förbud elier öfverdrifna tullsatser ut gör medel och vilkor för den svenska in dustriens beständ och utveckling. Mång taldiga andra bevis, hemtade från sednare tiders erfarevhet rörande framstegen inom nästan alla grenar af svensk industri, skola oved rsägligen ådagalägga raka motsatsen af protektionisternas påståenden, och emo: sädana faktiska bevis böra dylika päståenden icke längre kunna ärligen vidhållas. Vi skola nu se till hvad den förbrukande allmänheten hittills skattat för sma förnödenheter af omtörmälda beskaffenhet och hvad den ännu beialar i skatt till nämnda fabriker. Det är naturligt att, så länge de ifrågavarande fabrikaten voro till införsel förbjudna, lagstiftaren helt och hållet lemnade i fabrikanternas eget skön att efter godifinnande beskat:a allmänheten, som antingen måste betala hvad fabrikanterna for drade, eller också helt och hället umbära deras tillverknvingar. Euda konkurrenten med fabrikanten var smugglaren, som gjorde brottet till närimgslävg och lät allmänheten dyrt betala sma tjenuster. Det gick också ända derhän att Sverges suckeriubrikanter, hvilka, med afseende a varans be-kuffenhet, mindre än andra fabrikanter behöfde frukta smugglarens konkurrens, emellan sig för delade Sverge i vissa distrikter, inom hvilka hvarje sockerfabrikant hade uteslutande töriljjungsoch beskattningsrätt. Huru högt hvarje skålpund socker den tiden öfvertuxerades kan väl ej med visshet beraknas; men nägon aning derom 1: mnar den tullsats, som är 1850 bestämdes och som innefattade en surtaxe af 10 öre pr , jemförd med den år 1858 till 5 öre nedsatta suriaxen. Under dessa 8 är utgjorde medelvärdet af svenska sockertillverkningen ärligen 9 236.000 rdr. Tillverkningsqvantiteten i skälpund finnes icke uppgifven i kommerskollegir ber tel ser, men iniörseln af rå-ocker sieg från nära 24 millioner är 1850 ull mer än 35 mil honer I är 1857; och man är således tullt berättigad att autaga att tillverkningen at raffmadsocker under samma tid uppgick från åtminstone 18 till slutligen 27 vallioner pr år. Då det visat sig, att den år 1855 stadgade och ännu gällande surtaxen al 5 öre pr är vida högre, än som svenska sockerfabrikerna behölva för att forttarande nästan ut slutande beherrska den svenska marknaden, kan med fullkomlig visshet antagas, att den föregående till 10 öre stadbade surtaxe tillät en oskälig beskattning af minst 5 öre pr för allt det socker, som inom landet raffinerades och förbrukades. Afven med denna ytterst låga beräkviug visar sig, att svenska sockerfabrikanterna allleles oskäligen beskattade svenska allmänheten med ett årligt belopp, uppgående frän 200,000 till 1.350,000 rdr under de 8 åren rån och med 1850 till 1858 med sammanagdt mer än 10 millioner rdr. Under samma tid uppgick införseln af utlävdskt affinadsocker trän 400,000 till slutligen högst 2 milloner skålpund, hvaraf klarlgen nses, alt statsverket af den höga tullen fick :n högst obetydlig inkomst, under det sven ska allmänheten dock för sin förbrukning itbetalte en så oerhörd skatt till fabrikanerna. Ar 1855 nedsattes surtaxen å raffinadsocer till 5 öre pr skålpund, hvilken ännu i lenna stund gäller. Sedan man nu genom noggranna undersökningar i flera länder wommit rätt under fund med det mäktiga ockerfabriksväsendets hemligheter och dervid funnit, att råsockret i medeltal lemnar rida högre alkastning, än fabrikanterna vid sått och de oinvigde kunnat ana, gifves inet tvifvel att nämnda surtaxe lemnar faorikanterna en oskälig förmån af alraminst ) öre skälpundet. Lägges denna erfarenhet ll grund för beräkningarne af resultaten inder tidsrummet 1850—1857, så följer deraf ut allmänhetens skatt till sockerfabrikerna mder samma tid uppgått från 1.260 000 till 1.710.000 rdr pr år, eller sammanlagdt unler de 8 ären till omkring femton millioner uksdaler. Under de 5 åren 1858—1863 har råsockerimporten i medeltal pr är pågot ötvertigit 35 millioner skålpund, och således vit en raffinering af minst 27 och närvare 30 millioner pr år. Antager man enlast det förra af dessa belopp och att nurarande surtaxen tillåtit en oskälig beskatting af blott 2 öre pr skålpund, gitver denna haoca fallen mvntat sa horäkninea dart