Aftonbladet – 29 juli 1865, sida 3

den före rökningen lindrigt saltade sillsort, som kallas Brisling (clupea sprattus). r 1567 inträffade ett afbrott i vårsillfisket; ovisst är, när det åter började, men man: vet, att det drefs i förra hälften af sjut-l Ett nytt afbrott egde: tonde århundradet. rum från 1650, måhända till 1700; tirän sistnämnda år gick sillen åter till, men upphörde 1784—1807 att visa sig; sedan den tiden har vårsillfisket oafbrutet fortgått. Vid svenska kusten började sillfisket, efter långt afbrott, 1753 och fortfor till 1807; Sverge var sålunda 1784—1807 nästan ensamt um sillhandeln. Vårsillens hem är kusten från Lindesnees till Stat; blott undantagsvis, såsom 1760 och 1833, har den fångats öster om Lindesnes, och efter 1808 föga norr om Stat, der den 1736—1756 fiskades i betydlig mängd. Fisketiden är årets första månader, förnämligast Februari. De redskap, som användas, äro garn och not. Antalet personer, som sysselsättas af vårsilltisket, kan beräknas sålunda: De 800 uppköpande och logifartygen räkna 3000, de 5000 garnoch notbåtarne 28.000 mans besättning. Dertill komma dels 3000 saltare, tunubindare m. fl., dels ett lika antal ersoner, som infinna sig för att sälja, för att söka tillfällig arbetsförtjenst af hvarjehanda slag, o. 8. v., så att totalsiffran helt! säkert uppgår till 40,000. Naturhgtvis har en så vigtig näring blifvit föremål för lagstiftande maktens åtgärder. Det är emeller: tid ej länge sedan fisket fick så godt som sköta sig sjelft, utan polis, utan någon myndighets närvaro. Stundom, ehuru sällan, inträffade våldshandlingar, som då mest skylldes på Östländingarne?, d. v. s. de från Listers och Mandals amt. Vårsillfisket är nu ordnadt genom en lag af 24 Sept. 1851. Af staten lönade domare äro närvarande under hela fisktiden; likaledes ha af staten lönade läkare blifvit anställda, och enligt lagen af 6 Maj 1863, skola fasta hospitaler: upprättas. Telegraftlinier finvas i södra fiskeridistriktet mellan alla fiskplatser från Skudesvees till Espeveer och från fiskplatserna: till Bergen och Stavarger, samt i norra distriktet från Florön till Aalesund öfver fisk platserna i Söndoch Nordfjord och Sönd: möre. Under fisktiden ega ock regelbundna ångbåtstörbindelser rum. Kanaler — såsom Rövgerkanalerna och Kulleseid i Finnas pastorat — äro anlagda till fiskets underlättande. Vårsillens afsättningsorter äro nästan ute-l slutande Sverge och Östersjöländerna: Göteborg, Stockholm, Petersburg, Riga, Königsberg, Memel. Utförseln af vårsill steg år 1862 till 744.658 tunnor. Fordom betaltes tionde af alla fiskerier; men denna mycket tryckande pälaga afskaffades genom lagarne af 20 Sept. 1845 och 5 Maj 1848, mot erläggande af 3 skill. pr tunna vid utförsel, intilldess att inlösen af de af staten till de urspruvgliga tiondetagarne (presterskapet, kyrkorna och på några ställen enskilda personer såsom egare af den e. k. Kongetionde) utfärdade obligationer är I fulländad, hvilket beräkvades skola ske inom år 1872, men i fjol genom en af storthinget antagen lag betyaligt framsköts till förmån tör det Nordlandske Kirkeoch Skolefond. All utförseltul! på fisk är numera upphäöfd. Sommarsillen, fetare och finare, töljaktligen dyrare, egpelar alls icke i handeln en roll jemförlig med vårsillens. Sommarsillfisket kan ej heller följas så långt tillbaka i tiden; naturligtvis kunde den för årstidens skull, medan man ännu ej kände saltning, blott fångas till dagligt behof. Den går väl till i hvarenda fjord från Stavanger till Tromsö, men de säkraste platserna ha i sednare tider varit Söndfjord, södra delen af Nordfjord, Söndmöre, Romsdalen, Nordmöre, södra Throndhjems amt, Namsen och Nordlandene. Fisketicen räcker från början af Juli till slutet af September. sillen afsäties från Throndhjem, Kristianssund, Molde och Bergen till Köpenhamn, Stettin, Hamburg, äfvensom till Östlandet och från Levanger till Jemtland och det öfriga Sverge. Utförseln utgör minst 100.000 tunnor årligen (1861: 215 000) och tör koncumtionen inom landet åtgär samma belopp. Af Brislingen (clupea sprattus), som förekommer i alla fjordar från svenska gränsen till Romsdalen, fängas årligen 30.000-tunnor, som dels rökas till bökling, dels saltas som annan sill, dels inlägges med diverse kryddor till (norsk) anjovis; den fisksort som i det zoologiska systemet bär sistanförda namn har endast undantagsvis visat siv vid Norges sydkust. Förf. anser, att sillfiskeriernas afkastning, deri fraktbeloppet medräknadt, kan uppskattas till minst 3 millioner specier. Torskfisket har sedan äldsta tider drifvits i Norge, har väl stundom varit svagt. men aldrig helt och hället slagit fel. Af det stora och vidunderligt fruktbara torsklägtet är det skreien eller kabliauen, som utgör föremål för de vanliga stora torsktiskerierna. Den finnes längs hela Norges kust, förnämligast i Lofoten och Söndmöre, vidare i Östoch Vesttinmarkei. o. s. v. I Loloten börjar fisket vanligen på allvar först i början af och fortfar till 14 April; efter Lofotfiskets slut börjar fisket i Vestlinmarken, dit fiskrarne då begifva sig. Torskliske förekommer ej uteslutande i de norska vattnen; holländare och engelsmän fiska torsk vid Doggersbank; fransmän vid Island, särdeles på sydvestkusten rundtom Vestmannaöarna ; engelsmän, fransmän och amerikanare vid Newfoundland. Om de faror, med hvilka torskfisket är förenadt i Norges skär, har historien upptecknat fasansfulla underrättelser. År 1743 törlorade Söndmöre på en dag 174 fiskare och ?den galne Mandag?, den 11 Mars 1821, var det ensamt i Hurums pastorat omkring 300 personer som tillsatte lifvet, Den vid de stora torskliskena fångade skreien förarbetas dels till klippfisk, dels till rundfisk eller ock nedsaltas den. Näst sjelfva fisken är det den af lefvern beredda iranen som gilfver största inkomsten. Affallet kommer jordbruket till godo, isynnerhet sedan på sista åren i Lofoten upprättata ett cällskan för herednings af fiskSommarTr