Aftonbladet – 29 juli 1865, sida 2

nen, hvarest två personer förut vänta ho. nom. De eldiga hästarne ila bort med vagnen i sydlig nktning, men kusken mäste snart och kraftigt hålla in dem vid ett gathörn för att lemna vägen öppen för trenne ryttare, hvaraf den ene synes vara både äldre och förnämare än de bäda andra som höllo sig på vördnadsfullt afstånd från ho. nom, Klockan var nu åtta på aftonen. Largagatan var mörk och öde; der visade sig ej ett ljus, ej en lefvande varelse, eller ens tecken till lif: intet ljud hördes, utom vindens susande i träden, och i aftonskymningen skulle man velat anse denna gata för en af de vägar, hvilka varelser från en annan verld välja för att nedstiga till vår jord, och der de, insvepta i sina skuggmantlar, ila fram, stöta mot hvarandra, sjunga, le och gråta, blicka in genom fönstren, upplösa sig och försvinna, sedan de, utan form och färg höjt sin panna, skakat sina lockar och med sin andedrägt upphettat vår fantasi. Ensligheten var tryckande och fyllde själen med en viss obestämd ängslan, ej den rädsla som mörkret eljest stundom medför, utan en känsla som står mera i förbindelse med döden än med lifvet, mera med den dunkla framtiden än med ögonblickets faror; själens, icke sinnenas oro, inbillningens skuggbilder framkallade af vissa timmar och stunder, af gifna omständigheter... Men midt i denua enslighet fanns dock lif och rörelse, ehuru ej bemärkt; midt i detta mörker fanns dock ett litet ljushaf, doldt bakom murarne af Amalias boning. I salongen reflekterades skenet af femtio ljus i de stor: speglarne, de bonade möblerna och de höga, af blommor fyllda kristallvaserna, i hvilkas slipade fotställningar ljuset bröt sig i diamantens blå strålar, ru