Aftonbladet – 28 juli 1865, sida 3

modern lefde i små omständigheter. Sedan han fyllt sitt sjunde år, gick han om vintern i folkskolan och tjente under sommarmånaderna först såsom vallgosse, sedan som Plovkjöring? hos bönderna; men han ville bli prest och bad derföre modren att få komma till Rönne och läsa latin — en bön, som hon ej kunde uppfylla och ?den enda? (yttrade han en gång) ?eom hon ej uppfy!lt?. Då han inhemtat sin ?Balles lärobok? (ett slags motstycke till vår långkatekes) och blifvit korfirmerad, sattes han i handtverkslära hos en morbror, tyckte ej om den mästaren, fick en ny, men blef ej belåten ändå: naturen hade danat honom bättre för andeverk än för handtverk. Lyckligtvis?, plägar han yttra, ?kom då kriget med tyskarne 18487, och med kriget kom ett upprop till bornholmarne, som ej voro förpligtade att tjena utom sin ö, att som frivillige deltaga i fosterlandets försvar. Med 36 rdr i fickan begaf sig korporalen i Bornholms milis till Köpenhamn, genomgick der en infonteriofficers-kommandoskola, sändes derpå i fält och anställdes vid tionde bataljonen, som fördes af norrmannen öf: verstlöjtoant Reder och vid hvilken en mängd svenska och norska frivilliga af alla grader tjenade. Detta fältlit blef den afgöreande vändpunkten i Kofods inre utvecklipg. Här emottog han i umgänget med unge män, som utbytt boken och pennan mot geväret, en god del af den formella för-bildning, som skolan ej gifvit honom, här utvecklades hans medfödda sinne för lifvets högre innehåll, öppnades hans blick för dess uppenbarelser 1 vetenskap, litteratur och poesi, och här, på Sönderjyllands valplatser, lades grunden till den nordiskhet i tankeriktning, karakter och lefnadsmål, som sedan utpräglat sig i all hans vandel och verksamhet. Under de två första fälttågen fick han endast tillfälle att deltaga i en mera anmärkningsvärd affär, nemligen Dybbölkampen den 6 Juni 1849. TI påföljande Augusti månad fingo alla frivilliga plötsligen afsked af dåoch nuvarande krigsministern Hansen. Kofod lemnade då hären med de bästa vitsord, men inträdde om nägra månader åter som frivillig i de danska lederna. Han genomgick nu en förenad officersoch underofficersskola vid artilleriet, hvarpå han om våren 1850 afgick till hären och fick tillfälle nog att, såsom Delings-kommandör? vid fältartilleriet deltaga i den blodiga leken. Efter nederlaget vid Idsted (den 25 Juli 1850) samlade upproret sina krafter till en sista förtviflad kraftansträngning i belägringen af Fredrikstad, som, efter åtta dagars beskjutning med glödgade kulor, nästan förvandlad till en grushög, förgäfves stormades af den mångdubbelt manstarkare fienden. Här visade Kotod, som med två kanoner var posterad intill färjbuset vid Ejderdiget, hur ban förstod att ?gjöre lyst? i de slesvig holsteinska stormkolonnerna, men segerns lagrar hotade att bli honom dyrköpta. En granat strök honom i ansigtet med sin eld svans — det brinnande tändrörets låga — och bibragte honom ett sår, som hade nio dagars fullständig blindhet och nära ett fjerdedels års lasarettsbehandling till följd. Då Kofod andra gången antogs som frivillig, hade han måst förbinda sig till två ärs tjenst. Han blef nu, efter krigets slut, anställd i slesvigska gensdarmeriet och fick sin verksamhet i mellersta och södra Angeln, der han hade rikligt tillfälle att lära känna det slesvigholsteinska ovägeendets rätta natur. Härunder hade han vid sidan af trägna tjenståligganden tid att meddela till åtskilliga tidningar i Kongeriget upplysningar om förhållandena i Angeln. Efter de två tjenstårens slut afgick Kofod från gensdarmeriet och grep sig nu ifrigt an med fortsättning, dels på egen hand, dels med skickliga lärares hjelp, af de studier, han under välvilliga krigskamraters ledning börjat: fäderneslandets litteratur och historia, nordisk mytologi, allmän historia, naturvetenskap, svenska språket, ja, till och med något tyska. De Grundtvigska och Kierkegaardska religiösa rörelserna föranledde honom jemväl att ?ransaka skrifterna? och sätta sig in i de kyrkliga frågorna och förhållandena. Att den Grundtvigska riktningen haft stark inflytelse på denna det lefvande ordets? man, är uppenbart: att han ändock hållit sig sig fri för skolans teologi ska spetsfundigheter och cj i allo älskvärda artiprägel, att han pröfvat och behålit det godt är, är lika synbart och vittnar om en omkringskådande och fördomsfri ande. Under dessa flitiga studier förvärfvade Kofod sin utkomst genom undervisning, först i en borgerskole i Haderslev, eedan såsom huslärare på landet, slutligen såsom föreståndare för en fol kehöjskole. Det behöfver väl knappt tilläg. gas, att han tog liflig del i de politieka rö I relserna : vid riksdagsval, grundlagsfester och dylika tillfällen vann han ett namn som lyckbg folktalare. Emellertid hade Kofod på grund af sina militära förtjenster utnämnts till löjtnant, med anställning i Bornholms artilleri. Sin rikliga fritid använde han till fortsatta studier: svenska språket och litteraturen, nationalekonomi, m. m. I förening med en vän och vapenbroder, premierlöjtnant och folketingsman Dam, upprättade han 1856 i Åkirkeby (på Bornholm) en folkehöiskole för ynglingar och unge män intill 30 års ålder, hvilken vid des. k. lördagsmötena besöktes af både äldre och yngre män och qvinnor från öns samtliga (16) socknar och 1 (7) etäder, då föredrag höllos, nationalsånger sjöngos, ögonblickets brännande frågoi I debatterades, 0. s. v. Skolan fick underIstöd af kultusministeriet. Flera dess lär ljungar ha sedan utmärkt sig i olika lefnads. I ställningar. Nägra deltoga som frivilliga i I sista kriget. 1 Genom denna sin verksamhet i folkupp I lysningens tjenst och sitt ådagalagda in -Itiesse för det politiska lifvet banade sig -I Kofod inom kort väg till siva landsmän: I förtroende och erkänsla, då ban 1858, blot a åtta och tjugo år gammal, valdes till med. -llem af danska riksdagens folketing för Born