Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 3

garderob, satte sig på den låga soffan och utbredde derpå flera par de finaste.skor och kängor, nyligen komna från Paris, ty Amalia lät derifrån fö.a nägtan allt, som hörde till hennes toilett. Hon valde ett par små, förjusande kängor, som tycktes. ämnade åt ett barn af tolf års ålder. Sedan hon derpå framtagit åtskilliga till bröllopsdrägten hörande småsaker, gick hon bort till fågelburarne, för att se till sina älsklingar, som hon nu tyckte sig så länge vårdslösat. I detsamma som hon närmade sig och stack fingret mellan de förgyllda strängarne af fågelburen, ljöd ur en af sängfåglarnes strupe en enda ton, skärande, underlig, mera lik ett smärtans skri än en af dess vanliga ljufva sångtoner. Amalia blef synbarligen skrämd och försökte fåfängt att förmå fåglarne att sjunga som vanligt. Så snart man skakade litet å burarne eller slog på dem, började fåg arne eljest ofelbart sjunga. Men nu hoppade de blott omkring, slogo med vingarne och sågo oroliga ut. Men hvad felas dem, seitora?4 sade Luisa, som också närmat sig fågelburarne. De äro bedröfvade!4 sade Amalia och såg på Luisa med ögon, hvilkas kristaller fördunklades af en tår. De äro bedröfvade!Z upprepade hon med ett ännu sorgsnare uttryck, och med dessa ord gick hon bort till fönstret, sköt undan gardinerna och såg upp i den klara, blå himlen, der ett litet hvitt moln, likt en fjäder ur zefirens vinge, behagligt sväfvade genom rymden. ?Dagen kunde icke vara vackrare! sade Amalia. ?Allt är lugnt, utom mitt sinne: Hvad är klockan ?? Hon har nyss slagit tre, seiiora.?