Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 3

Nej, vid en högtid som denna brukas ej nipper, Luisa. Men, seftora, om jag skulle gifta mig och om jag hade så många vackra saker, som ni...4 Så tog du dem icke på... Gå ut i salongen och hemta hit korgen med törnrosorna. Luisa gick och återkom i nästa minut med en silfverkorg, fylld af de präktigaste rosor. Blommor utgjorde Amalias förtjusning, voro hennes skatter. Hon satte blomsterkorgen på knäet samt upptog och betraktade den ema rosen efter den andra, och då hon inandades dess doft, grep henne en känsla af på en gång glädje och sorg, det förflutna blandade sig med framtiden, och Amalias nyss så strålande anlete återtog sitt vanlga uttryck af mild sorgsenhet. Slutligen tycktes hon vara nöjd med en hvit ros, hulken hon utvalt och som hon satte i ett firgyldt blomsterglas på toilettbordet. hn Dessa ärv mina diamanter, LuisaX, eade on. Men i sanma ögonblick, vare sig af rosens egen tyngd eller deraf att glaset var för stort — den präktiga blomman föll derur på marmorbordet och från dettas kant rullade den ned på golfvet. eDet är besynnerligt, sade Amalia, upptagande rusen; två gånger har nu detta händt, och begge gångerna med en hvit ros: den dag, då jag gat honom mitt hjerta, och den, då jag ger honom min hand... men... låt se på något annat, Luisa, tilllade kon, fast besluten att ej låta sig besegras i den strid mellan förståndet och de ystra aningarne, som föregick i hennes själ. Hon framtog sjelf en kartong ur sin