Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 3

Ännu fem timmar således! ... Lägg undan allt detta, Luisa. Amalia gick in i sin sängkammare, som blott upplystes af dagern från rummet bredvid, ty fönsterluckorna voro tillstängda. Luf: ten var uppfylld af blomsterdoft och halfdagern spridde en egendomlig karakter öfver detta rum. Amalia gick fram till det lilla bordet bredvid sängen och knäböjde framför kracifixet, hvilket, som vi veta, hade sin plats derpå. Vid denna rörelse lossnade den lilla kam, hvarmed största delen af de rika flätorna voro uppfästade, och det präktiga bruna håret rullade ned öfver hennes axlar och hals. I sin knäböjande ställning, med det upplösta håret svallande kring axlarne, med hopknäppta händer och mot höjden riktade blickar, var Amalia i detta ögonblick skön som en Magdalena. Hon bad, men blott Gud hörde de ord som stego ur hennes hjerta och andades öfver läpparne, blott Gud kunde läsa den sanning, tro och hopp som bodde i hennes rena sinne.