Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 2

lias salong liknar ett tempel helgadt kärleken och poesien. Likväl var gudinnan sjelf icke der. Med upplösta lockar och flätor, klädd i en mor. onrock af blått merino, som förråder en alabasterhvit hals, medan en liten fot, instucken i en svart sidensko, stjäl sig fram under dess fåll, sitter Amalia i sitt toilett rum, omgifven af en massa spetsar, tyger och klädningar. Luisa är hos henne och sysslar med de olika drägterna. Skön såsom alltid, förefaller Amalia dock nu mera lifvad än eljest. Hennes ansigte bar ett uttryck som vi ej förr sett der. Äfven hennes ögon, som dölja sig i skuggan af de mörka ögonhåren glänsa mera, klarare än vanligen. I det ögonblick vi se henne står hon framför en af de stora spegeldörrerne der en dyrbar hvit spetsklädning med rosetter, äfvenledes hvita rosetter af breda band på axlarne och lifvet, är upphängd. Hon ser på klädningen och upplyfter volangerna för att närmare betrakta mönstret. Denna, Luisa, denna är den elegantaste?, säger Amalia slutligen, sedan hon noga besett den förtjusande drägten. ?Ja, det tror jag också, seiiora; vil: ni försöka den ?7 Ja, gif mig en underklädning?, svarade Amalia och aftog morgonrocken, hvarvid hennes sköna axlar och armar blefvo obetäckta, sköna som ett konstverk, istånd att förtjusa konstnären sjelf och tända kärlek i hans hjerta. Två minuter sednare tillknäppte Luisas små händer utan svårighet en hvit tafisklädning om Amalias smärta lif. Derefter påtog Amalia sjelf spetsklädningen, som likt en hvit sky omgaf henne. I denna stund var Amalia blott en ung qvinna beherrskad af lyxens och den goda smakens makt. Hon