Aftonbladet – 26 juli 1865, sida 2

— Wessman-Barkens jernväg. I ea af Falutidningarne förekom nyligen en intressant beskrifning öfver en utflykt till det företagsamma och uppblomstrande Smedjebacken. I denna beskrifning ingick följande skildring af Wessman-Barkens lilla jernväg Jag kommer nu att tala om en sak, som icke blott inom värt fädernesland, utan i hela verlden torde få söka sin like, nemligen WessmanBarkens jernväg. Då jag säger att denna jernväg söker sin like, så har detta afseende såväl på den förtjusande nejd densamma genomskär, som på det egendomliga sätt, hvarpå trafiken här ombesörjes. Då emellertid denna sednare onekligen tilldrar sig den största uppmärksamheten, vill jag först yttra några ord om densamma. Jag bör måhända derförinnan erinra om, att det var helgdag då jag befor jernvägen, och att af denna anledning intet gods, utan blott passagerare då med detsamma befordrades. Tåget bestod af, förutom lokomotivet, 1 första klassens vagn samt ett ganska stort antal öppna passagerarevagnar, hvilka sednare, blå till färgen och försedda med gula draperier, hafva en påfallande likhet med de vagnar menageriegare begagna till transporterandet af sina fyrbenta celebriteter. Sedan jag försett mig med biljett till örsta klassens vagn (hvartill man, i parentes sagdt, säljer ett obegränsadt antal biljetter, oaktadt jernvägen endast disponerar ötver denna enda kupå, hvilken rymmer ungefär 12 personer), blef mitt första göra att taga min plats i besittning, någonting, som ingalunda var en så lätt sak, som man måhända föreställer sig; dertill fordrades nemligen en föga lätt utförd produktion i den högre gymnastiken. Då tåget en stund varit i gång, öppnades den i kupåns ena ända befintliga dörr, och in trädde en ung man som affordrade p gerarne deras biljetter, refter han begaf sig genom en i motsatta tändan af kupen varande dörr, för att i de öfriga vagnarne fullfölja detta sitt åliggande. Härvid tillgick sålunda, att han, som, enligt hvad en af de medljande passagerarne upplyste, om söndagarne konduktör och om söknedagarne bokhållare, först klättrade upp i taket och derifrån med en ghet, som skulle anstått en apa, praktiserade sig in i vagnen. På detta sätt fortsatte han sin promenad utför alla vagnarne i det framilande tåget, hvarefter han under samma halsbrytande evolutioner tillryggalade färden tillbaka. Bland de uppgitter, som vårt århundrade sträfvar att lösa. mtager tvifvelsutan qvinnans förbättrade ställning inom samhällslifvet ett af de främsta rummen. Wessman-Barkens jernvägsbolag har, sig till heder, praktiskt visat sitt intresse för den stora frågan derigenom, att detsamma antagit ett fruntimmer till — stations befälhafvare. De på ifrågavarande tjenstemän sig belöpande göromål äro emellertid af en ganska underordnad beskaffenhet och lemna honom eller henne, hvilket det nu skall heta, tillräcklig d öfrig att sköta ett litet äkerbruk samt att di och då företaga en längre eller kortare tur utåt ernvägen, ett tillfälle till rekreation, som af den ågot åldriga damen med barnslig förtjusning omfattas. En annan egendomlighet vid denna ernväg är, att personer fritt tillåtas att, sedan äget redan blifvit satt i gång, kasta sig in i agnarne och att hoppa ur dem, innan tåget tannat. En passagerare i en af de öppna vagarne gick till och med så långt i djerft dödsö , att han, kommen midt för sitt på något fstånd från jernvägen belägna hem, med ett t hopp ur vagnen lemnade det i gång varande åget, hvarefter han lugnt fortsatte vägen till itt. Härtill kommer vidare, att emellan sjelfva rnvägsbanken och det omgitvande stängslet fri I ro Ke