Aftonbladet – 24 juli 1865, sida 2

aMen så många skott! Det är omöjligt att cke något träffat? wivärtom; en pistolkula kunde ej träffa åten, som var på fulla femtio famnars stånd från land. De bafva sett skuggan af seglet på vattnet och skjutit på vinst och förlust. Men hela kusten ir visst bevakad. Och Daniel, huru skall han oskadd kunna komma tillbaka? O, min Gud! sHan kommer ej förrän i daggryningen, då patrulle. ingen upphör. cftar Firmin ridit honom till mötes?? uJa, sefioraX, svarade Luisa, som i detsamma kom in med en kopp tÅ åt Amalia. Eduardo gick åter till fönstret för att lyssna. En tanke, som han omöjligt kunde blifva qvitt, oroade honom oupphörligt. Knappt hade han stått tre minuter vid fön stergallret, förrän han tyckte sig märka något buller som närmade sig. E!t ögonblick sednare hördes detta buller tydligt och man kunde ej betvifla att en trupp ryttare passerade. På en gång upphörde ljudet af hästtrafvet, men deremot hördes nägra röster som talade högt nedanför den branta backen. Strax derpå begynte äter häst hofvar slå. mot marken. Utan tvifvelk. sade Eduardo för sig sjelf, sär detta patrullen som gaf eld på båten. De hafva stannat nedanför backen och säkert talat om detta hus. Nu vända de om för att komma hit öfra vägen, ty backen är för brant att rida uppföre. Hvilketolycksöde! Och han bet sig i läpparne så att de blödde. Då han åter inträdde i salongen, förstod Amalia genast att Eduardo, i hvars drag hon så väl läste, var bäftigt upprörd eller ängslig. Hon sade också genast till honom i den ton hon alltid brukade, utom då kärleken någon gång förledde henne till ett törtroligare tilltal: eTala, Eduardo; ni vet att jag ständigt är beredd på nya olyckor. Nej, ingen ölycke har händt, svarade